Att tala med TV;n måste ju vara en döende tradition eller finns det personer i den yngre generationen som gör detta? Jag menar nu inte att skrika när det är fotboll utan en fullt utvecklad monolog mot nyhetsankaren däri rapporteringen och dess 'felaktiga' slutsatser driver vår hjälte till nya svindlande höjder av ursinne. Vad hände med att öppna dörren när det plingade på enbart iklädd Y-frontskallingar och en tee-shirt vars bleka urtvättade färg misslyckas med att dölja den respektabla ölmagen?

 

Psykiskt sjukdom är en otroligt tråkig process. Filmer som doppar sina tår i ämnet har en tendens att visa mental ohälsa som något exotiskt och högst personligt när sanningen är att alla mentala defekter följer fasta arketyper där beteenden och tankar redan är sedda och förstådda. Mindre variationer finns givetvis men dessa är också kända.

I detta ska man, i en perfekt värld, kunna se sitt eget felaktiga beteende & förändra detta till något positivt men frågan blir; ändrar tankar känslor om man låter det likt vatten droppa på en sten tills den är genomborrad eller är det känslorna som styr och formar vad vi tänker? Hönan eller ägget. Det är helt enkelt för lätt att låta kemin i mitt huvud bestämma mina känslor vilket i sin tur kontrollerar alla aspekter av mitt liv.

Jag tröttnar på mig själv, hatar de onda små kemiska signaler som formar mitt medvetande. Samtidigt måste jag accepterar mig själv, mina brister och allting som är jag. Att kriga mot självmordstankar är kontraproduktivt. Bättre är då att låta de passera igenom mig och gå vidare. Väldigt Jedi huh?

I slutändan ser jag bara en upprepning av mönster, tankar och vad jag skriver om men det skiter jag i - den här bloggen är för mig.

Efter att ha kämpat för att fixa lösenordet/mailet till bloggen är jag nu tillbaka. Var nära att ge upp ett par gånger men den som kämpar.

Vad är nytt då? Jag jobbar med rivning, slitsamt men det knatar på för tillfället. Annars drunknar jag i ett hav av ångest, kedjeröker cigaretter och lyssnar på denna pärla på repeat;

Så kom drick med oss, gift er med oss!

Återigen får man medicin utskrivet vars natur inte stämmer överens med mina diagnoser. Det jag fått är för svåra fall av schizofreni. Detta är andra gången jag fått sådant utskrivet (annan sort förra gången) – är detta sättet de försöker säga till mig att de tror jag lider av detta? Håller inte med alls, inte rösterna i mitt huvud heller.

 

Jag är sliten ni få som fortfarande tittar här, i själ och hjärta. Nästa vecka kommer en mobil som fungerar och jag LOVAR att börja höra av mig på riktigt igen. Och N, för tyst emellan oss och det är mitt fel! Blir bättring!

Haha fick en bild ifrån brorsan jag gjorde när jag var 15år på amigan. NOSTALGI!

Jag är av naturen en tvivlare, det ligger i mitt blod lika naturligt som att ta ett till andetag efter den förra. Jag ifrågasätter mig själv och andras motiv för att finna de tankar som rör sig under den lugna ytan, vad det är för något som driver oss, vad det är som gör att vi vill ha dom saker vi vill ha. Det är vem jag är och jag tror även den Ni som läser den här bloggen är. Mycket mänskligt att vilja förstå.

På förvånansvärt kort tid har du kommit att dominera mina tankar, mina känslor. Allting som är jag är nu så hårt förknippat med dig att det ibland känns som om jag tänker på en och samma människa när jag tänker på oss. Jag är långt ifrån perfekt, mer en gråsten än diamant men du gör mig bättre, tvingar mig till att bli bättre, får mig att vilja bli bättre. Älskar att prata med dig om precis allt. Vilda diskussioner om krig, politik eller vad som gör en StarTrek film till en StarTrek film. Älskar höra vad du tycker om saker, vad du stör dig på eller blir glad av. Gud va jag älskar dig Sheida!

Vad jag gör när jag har tråkigt. Smileys ingen kan använda. De gör precis allt de bara kan för att djävlas med mig dessutom då jag bara får problem när jag laddar upp dom;

Jag känner mig underlig. Svårt att hålla tankarna i styr, de stormar runt förvirrat utan ett egentligt mål. Mina ben rör sig inte utan det känns som jag glider över marken, allt går så snabbt - ena sekunden ut ifrån tvärbane-vagnen, andra står jag redan i gallerian. Bokstavligen. Går väl inte sticka under stol att det här skrämmer mig ordentligt. Vad är det som händer? Är någon här?

Inte ledsen, inte arg, inte glad, inte orolig, inte lugn, inte något alls. En jämn linje vars enda syfte är att existera. Jag, jag jag jag, mig mig mig. Får inte sova längre, sabbar allt med sömnen. Går och lägger mig tidigt, spelar ingen roll - jag sover igenom allt och missar tider mm.

Jag går längst en korridor, ljudet av mina steg studsar och försvinner. Stora tavlor vars motiv är skrämmande hänger på väggarna. Jag vill inte vara kvar här och letar febrilt efter en dörr vilket jag hittar efter en tid. Kommer in i ett ovalt rum, stora bokhyllor fyllda med gamla böcker täcker väggen. I mitten sitter en hund. Dröm#34

Det gamla behovet av flykt flyter i mina tankar, saknar känslan av adrenalin. Men jag kämpar och slåss för jag vet att det bara leder till skit. Till och med jag kan lära mig utav mina misstag.

Det här med förseningarna i kollektivtrafiken. Det enda jag ställer mig frågande till är att vi passagerare betalar mer och mer för att kunna resa trots att service sjunker och i praktiken blir noll sekunden det blir något strul. Det enda man hör är ursäkter och förklaringar men inte ett ord om någon lösning.

Vart går våra pengar till? Kanske dags att dra ner på klottersanering ett tag (speciellt under vintern då klotternivån är väldigt låg) och koncentrera sig på att saker och ting ska rulla på i vanlig takt. Fråga en Stockholmare vad h*n tycker är viktigast: en ren station eller att tågen kommer i tid så är svaret givet.

Sen det där med betald taxiresa till jobbet. Vi som inte ens har pengar att åka taxi då? Vad spelar det för roll ifall man får tillbaka pengarna när man inte har dom pengarna... Speciellt i tider som dessa. SL borde bli återbetalningsskyldig till de företag som tappar arbetstimmar.

Jag förstår att det inte är lätt, mycket som behövs göras med mera. Men hur länge har detta problem funnits? 50talet, 60talet, 70talet? NU DJÄVLAR I HELVETE TAR NI OCH HITTAR EN LÖSNING SOM FUNGERAR ERA DUMMA IDIOTER. Utan att höja taxan. Det är inte synd om er, ni har haft över 50år att lösa det här men har gillat att sitta och glo. Vilket annat företag i världen hade gått under ifall de hade haft eran attityd, ni sitter säkert därför att ni behövs.

Det ligger inte i mitt intresse att göra ursäkter för någon, inte för att någon ursäkt kan sudda ut det här minnet, förklara vad du gjort. Du har förstört så mycket, lurat så många människor och nu får vi plocka upp oss från askan av en död vänskap. Hade tårar i mina ögon när jag hörde, kunde inte tro det om dig. Ville inte tro det om dig men nu är bevisen överväldigande och rätten kommer att döma dig. Jag hoppas du ruttnar i fängelset så du får känna av åtminstone en bråkdel av den smärta som kommer av att tappa förtroendet för människor återigen. Du av alla, du av alla...

Varje dag som går kämpar jag för att bli en bättre man än vad jag var dagen före. Ger ingen syre till monstret men det är en strid jag konstant måste hålla fokus på och inte släppa bollen ens för en sekund. Jag hoppas att jag visat mina nära att jag faktiskt försöker förbättra mig.

Efter träningen talade jag med A angående uppväxten i en betonghåla på början av 90talet. Vi har en hel del gemensamt, inte bara vissa aspekter av familjeproblem men också hur vi tänker, vilka vägar vi båda valde för att fly ifrån våra demoner. Jag har tänkt väldigt mycket på varför, som jag diskuterat här förut, inte mina signaler uppfattades som något annat än själva handlingen i sig. Enda jag kunde komma på var att det måste ha handlat om pengar eller rättare sagt bristen på dom. A gav mig ett perspektiv som faktiskt kändes rätt:

Attityden hos polis, socialen och vad mer var det att problem inom familjen skulle lösas av familjen - det var ingenting som dom la sig i förutom när misshandeln "gick över styr". Brutalt. Vidrigt och totalt idiotiskt. Idag finns ett skyddsnät för de unga, en vilja och kunskap till att faktiskt läsa symptomen i ett barns beteende och inte bara själva handlingen. Jag vet att det låter underligt, till och med fel men åtminstone där vi växte upp var detta sanning. Blåmärken var "han leker så vilt" - stöld, misshandel och vad mer var "yrkesbrottsling redan från start" och därmed fanns det absolut inget att göra. 20 år kosmonauter. 20 år och det är en totalt annorlunda värld än den vi levde i. Jag tittade in i en ungdomsgård i Älvsjö när jag var på väg till bror.. Och, ja. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Den vi hade en extremt kort tid hade två soffor och ett bord. Denna såg mer ut som en sorts pub ifrån framtiden.

Visst är jag avundsjuk och önskar att det fanns något liknande för oss men samtidigt så glad över att det finns för de unga idag att det nästan känns som jag kommer spricka. Önskar att jag kunde jobba med ungar som har problem.

Nåja, för mycket pågående i livet atm - därför dött på länge

Klockan är halv ett på natten, magen är fylld till bredden av skinka och allehanda smårätter som Julen tillhör och detta är utav någon outgrundlig anledning hysteriskt kul enligt mig;

Edit: nu är den inte rolig längre utan jobbig så jag tog bort den.

Hur lätt är det inte att dölja vem man är? Att låta texten föra fram lögnen på ett mer övertygande sätt då du inte ens har ögonkontakt med människan du får information om. Ett exempel, även om det är i det verkliga livet då jag inte behöver text för att ljuga. Jag, bror, Ausa, Jonna och hennes dåvarande kille var ute på discobowling. Vi skulle möta upp en kompis av det täcka könet till J & A. Innan mötet bestämmer jag mig för att jag ska låtsas vara en kille hon träffat på en fest (som jag skaffat info om från A & J). När vi möts går jag fram och kramar henne och säger:
- "Hahaha kommer du inte ihåg mig? Vi träffades på den där festen blabla"
Jag använder ett påhittat namn givetvis, Mats tror jag det var.
Hon ser helt konfunderad ut men stammar att visst, hon kommer ihåg mig.
Detta fortsätter i ca en timmes tid där jag i praktiken mindfuckar henne tills J ber mig argt att nu får jag lägga ner.

Hmm, fan va sugen jag blev på detta igen. Läxan är Don't Trust Yourself - Chances are you'll only fool yourself.