himlen föder tunga flingor
och det enda som hörs är fotsteg som knirrande, knakande komprimerar snön tills den är blank. Livsfarlig.
De lutar sig mot element, händer vita av den strypta blodtillförseln får långsamt tillbaka känsel, det sticker - gör ont.
Utjagad, mot nästa port medans det lilla paketet med cigaretter långsamt blir tommare. Det är bra med dom små paketen, billiga och marknadsförda för oss, utvald till nikotinist. Marlboro är det märke man vill ha, Prince duger i nödfall men anses vara pundarnas val och därför oönskad. Det var en väldigt speciell känsla, vi höll ihop, löften om evig vänskap och blodspakter ingick ofta i de ritualer vi uppfann. Avundsjuka på de som vågade ta rakbladet och låta den bita djupt men när man rispat tillräckligt länge så tog man tag där där det lilla såret var med tummen och pekfingret, dra utåt, dra utåt tills den öppnade sig. Litet lager av gult fett under huden. Kroppen är en avskyvärd sak.

Värmen. Solen och regnbågsfärgade bensindroppar i stillastående vatten. Man skiter i allt, den eviga butterfly-kniven som vilar i fickan. Många kunde leka med dom, få de att dansa och blänka. Ibland fick vi springa ifrån farbror blå men hundar är bra på att hitta. Tur att man vet hur man för sig, vad som är rätt att säga. Man tar på sig ett annat ansikte, gör den till sanning, då blir det sanning. Där föddes den mask som gräver i mig, där började jag mata den med hat, ilska, rädsla, panik. Slag som haglar, mat som tvingas.
Man föds, man lever, man dör.

En bit av min barndom.