Så förresten, jag kommer ju att dö
Har du någonsin befunnit dig i ett konstant krig med din kropp? Ett slag som kroppen slutligen kommer vinna? Jag menar inte det gatulopp vi alla springer för att till slut gå in i den tysta natten utan jag menar när allt som är ditt fysiska jag bryter ner och förstör. Jag är genetiskt skräp. Jag är skräp. Det är ett faktum att utan den moderna medicinen hade jag redan matat maskarna för länge sedan och återgått till den massa vi kallar jorden. Är inte rädd för att dö men vad som skrämmer mig är att inte bli ihågkommen, glömd utan något egentligt avtryck i människor. Den tanken kastar ner mig i ett avgrundsdjupt hål där det inte finns någon botten. Spelar jag egentligen roll i den stora bilden? fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck djävla idiot skalle, förbannade djävla kropp, förbannade djävla öde, förbannade djävla allt.
Jag väntar på nästa besked. Komma in på rutinkoll, blodprover, vikt, längd & prat om hur det är utan att läkaren ger ögonkontakt, dennes händer fullt upptagna med att skriva ned något viktigt. Sen bli kallad igen, gå in i ett kalt rum med en eller två meningslösa tavlor på väggarna, lukten av ett sterilt arbetsrum där det sitter en vitrock som ger en väl inövad sorgsen blick och den smala strecket till mun berättar beskedet att jag har cancer eller att nu har det äntligen hänt, levern varken vill eller orkar längre. Efter åker vitrocken hem och tittar på sitt favoritprogram och myser med frugan i soffan, kanske med ett glas vin.
Jag väntar på att äntligen få ge upp - fattar inte varför dessa tankar plötsligt kommit tillbaka, varför hjälper inte medicinen.. Förstår ju såklart att mycket av det jag känner är dessa kolsvarta förvridna tankar som vill äta upp mig men det är faktiskt så att jag är svårt sjuk, man kan inte skylla allt på psykiskt ostabilitet.
Det finns ett ljus i mitt mörker - men det känns inte rättvist att utsätta någon för mig, kanske bara en av dessa tankar som förr var så vanliga, svårt att identifiera dom riktigt. Vill bara känna hennes närhet.
I väntan på bättre tider, detta vår herres år 2009
hittar inga andra ord än att jag älskar dig...vissa liv är som stenen som man kastar i vattnet, de ringar den sprider, kommer alltid att sprida sig, för att man påverkar en mänska som påverkar en annan, som berör....somliga mänskor förändrar ett helt folk, du är en av dem...
Om inget annat så belyser farfars bortgång sådana tankar Tobias. Det är dina nära och kära som kommer sörja dig, och inga andra. Nästkommande generationer kommer endast ha ett namn och ev titel och undra vad du var för människa. Inget fel med det, tror inte Michael Jackson var vidare lycklig endast för att fler kände till han och hans liv, samt att världen fick veta att han dött. För när man väl dött, har man nått den eviga vilan och inget kommer då uppröra en.
ALLA människor du varit i kontakt med på ett eller annat sätt har du gjort intryck på. En del har du nog lämnat avtryck på oxå ;)! Positivt eller negativt.....det kvittar...men så är det! Om inte jag hade chattat med dig sista åren så hade jag inte känt till dig alls och därmed gått miste om våra samtal och det sätt dom påverkat t ex mina tankar. Även när vi inte snackat på ett tag så dyker du upp då och då i mina tankar...så visst har du lämnat spår efter dig...som alltid finns där. Och som Mathias säger...din familj kommer att sörja dig...självklart! Ni verkar vara en familj med nära samhörighet...få förunnat ska du veta! Var glad att du har dom...! Visst är du sjuk....men med mediciner kan du ändå leva ett ganska schysst liv, eller ..? Att du nu har nåt bakslag vad gäller det psykiska är säkert det som påverkar dom här tankarna kring liv och död. Men det är just nu...imorgon kan allt vara annorlunda och livet känns ok igen...ge inte efter för dina mörka tankar. Dom är egentligen inte dina Tobbe utan det är "omständigheter" som plockar fram dom. Du är egentligen en ganska glad skit...det tror JAG i alla fall.
Vad gäller "det känns inte rättvist att utsätta någon för mig"...så kanske hon vill ha nåt att säga i frågan också ? :) Så länge inga sanningar döljs för någon så är det bara raka puckar...hela vägen. Lev livet medans du kan och ge alla mörka tankar en spark in the ass!
Kramar från Tanten...
Shit det blev en roman istället för en kommentar...sorry :S
