Jag har ett skäl till att vara arg. Jag tror iallafall det men jag är inte säker. Du förstår att när jag förr blev irriterad eller arg på någon så blev det väldigt snabbt infekterat, en gulaktig tjock vätska rann ifrån mitt mentala sår varje gång jag började tänka på den saken/personen som gjort mig arg och givetvis kunde jag inte sluta tänka på det. Jag tror att jag är arg därför jag stör mig på några onämnda personer men den där febervarma slöja som förut fick mig att till slut krevera är inte där.

Jag tänker givetvis på det men kommer inte upp i den där fasen då jag förlorar impulskontroll och vill elda upp varenda bro. Jag är en impulsdriven människa, iallafall när det kommer till saker som inte är bra för mig, men vart är känslan? Jag vet inte och det känns läskigt men samtidigt inte, för den där läskiga känslan som hade kommit förr är inte där heller.. Kanske mina känslor håller på att försvinna men jag misstänker att fallet inte är så - jag känner mig glad, uppåt och framåt. Kvällarna som förr var tunga stenar på mina axlar känns fjäderlätta, det finns ingenting i den här världen som kan hejda mig, överhuvudtaget, på något plan. Vill du ha fred så skall du få uppleva en fred som du aldrig varit med om förr, vill du ha krig så skall jag visa dig vad som händer när jag släpper lös mina krigshundar. Men saken är den att jag faktiskt på något konstigt plan inte bryr mig om vad folk tycker om mig eller om folk som jag börjar bli smått (konstigt)irriterad på - de får gå vidare för det är vad jag kommer göra.

8 dagar kvar tills tatueringsmaskin.
Kommer ta en helgpaus ifrån internet, sleep tight and dont let the bedbugs bite