Jag såg en död skogsmus idag. Den låg på cykelvägen, tio centimeter ut på den ena sidan. Jag såg inget uppenbarligt sår som haft död på denna spensliga varelse, den bara låg med tassarna i vädret som en hund som vill bli kliad på magen. Ögonen var öppna, en genomskinlig hinna säger mig att den dragit sitt sista andetag, en spyfluga vandrar förstrött och stannar vid ena ögat där den tycks hitta något intressant. Men det spelar ingen roll längre för musen, den kommer aldrig öppna dom igen.

Livets bräcklighet blandat med livets otroliga kamp för överlevnad. Den ena somnar med näsan i en kaffekopp och drunknar, den andres kropp blir skjuten åtta gånger, kulor som sliter upp kött & organ men hans vilja förhindrar hans passage till det eviga mörkret. Skrämmande, fascinerande, ledsamt och upphetsande.

Jag har en demon, ett svart litet monster som aldrig vill vara tyst. Den vill att jag gör saker, den skriker mig i örat. Jag slits sönder, bokstavligen, mellan episoder av lycka blandat med en längtan jag inte förstår. Jag ser saker så kristall-klart att jag blir bländad av det. Håller neurotiska Tobbe på att dö? Jag har ingen lust längre att hålla inne det jag känner, jag gör det inte heller. Men håller inte jag på att släppa lös något jag inte kommer kunna kontrollera, det som alltid suttit i bur inom mig.

Jag satt och ritade lite utav vad jag känner. Undrar om ni ser den symbolik jag ser i teckningen. Kanske är ni robotar allihop och jag är den enda människan kvar. Kanske gud satte dit er enbart för att testa min reaktion inför situationer. Jag vill inte vara försökskanin.