Ok det här är inte bra, jag känner mig arg, förbannat arg. Men det tycks mer vara riktat mot allt istället för den isolerade punkt som jag släppte den lös på förut. Oresonligt, detta går inte bryta - det jag känner har jag har jag haft i mig en längre tid. Jag är inte en långsint människa, det finns undantag givetvis, men det vill inte försvinna. Varenda tanke är en tegelsten som läggs på de gamla. Detta kommer sluta illa för någon sanna min ord. Vill någon ha krig är det bara att komma.

När man känner igen beteenden som du sett förut, på msn, på mobilen bl.a och de har alltid varit designade utav denna person för att hålla folk på avstånd, något du själv bevittnat, då får man faktiskt ifrågasätta vilket värde man har haft under den tiden man känt varandra. Magen säger att jag bör bryta, behöver inte, eller orkar, bli sårad.

När man enbart vill ha sanning i sitt liv så finns den inte, du möter lögnen överallt, den har infekterat våra liv, vårt samhälle till den grad att det inte längre är möjligt att leva utan den. Jag vill säga att det som är sant är det bästa som finns - hur smärtsam den än är, är det ingenting gentemot den smärta man upplever av lögner. Jag har levt 5år med lögner. 5 djävla år som man trodde på en värld som enbart existerade i min skalle. Jag vill ha sanning av er. Jag kräver sanning. Livet är för det mesta skit ändå, alla söker flyktvägar och ingen är bättre än den andra, är det då så svårt? Hindras läpparna av klister och du kan bara utstöta primitiva ljud? Jag har iallafall börjat rena ut mitt samvete, jag säger nu till folk vad jag alltid tyckt/velat och tycker ni inte om det kan ni fara åt helvete för jag bryr mig inte längre. I ett land med blinda är den enögda konung.