Somnade äntligen vid ett, svårt att slappna av när saknaden är så stark, nästan omöjligt när varenda cell vill ha mer. Vaknade med bitar av mina drömmar fortfarande kvar som skuggor innan solens ljus jagat dom på flykten. Meningen "Med den här kaffemaskinen så slipper du sån där gammal äcklig snorlukt på minst 4-8 år!" ligger kvar och spökar. Kaffemaskinen i köket är redan laddad så jag kopplar in sladden och trycker på on, snubbla över Tass när han ligger i dörröppningen, kämpa med att få ut en cigarett ur paketet med skakande händer för att sedan sitta och frysa på baksidan medans jag långsamt dödar mina lungor. Grå himmel och tysthet.

Fylla på kaffekoppen och sucka över disken som måste tas idag. Sitta vid datorn och först kolla mobilen ifall något ramlat in när sömnen hållt en fast i sin borg, facebook, bloggtittande och sist några serier. Kläder på, promenad över berg och skog.. Saknar hösten, det är rofyllt att gå där i mörker.

Det är något med så tidig morgon. Så få som är uppe, man kan nästan känna tröttheten som en fysisk vägg när man passerar dessa arbetsmyror, händerna i fickorna, axlarna framåt och huvudet nedåt. Antar att jag går likadant. Vid vissa sällsynta tillfällen är det totalt folktomt, inte en enda själ kan ses någonstans och känslan av att man är den sista människan på jorden blir så stark att det är outhärdligt men samtidigt härligt. Då hade jag gått och shoppat naken på Åhlens.. Haha, skämtar bara. Eller?! Jo skämtar.. Kanske!