Jahapp, så kom den igen då. Magen knyter sig, känner mig som jag hade svalt en burk med daggmaskar som gräver djupa gångar bland mina inälvor. Svett bryter ut på pannan och under armarna trots att jag är stilla vid datorn. Tankarna flyger men till slut så dyker de ner i det svarta, tjocka vattnet som liknar kokande, bubblande olja. Omöjligt att ta mig ur detta.

Två stycken Oxascand nedsvalda med några klunkar zingo. Eftersmaken är kemiskt blandat med socker. Det lindrar för tillfället men huvudet vill dit den vill. Jag befinner mig i krig med mig själv. Destruktiva Tobbe vs den positiva. Den mörka delen av min själ har alltid varit den som haft mer kraft, för det är ju så enkelt, en sån lätt väg att ta. Min hud spänns, kittlar & kliar. Två händer är där igen, vrider mig som en gammal sur trasa.

Jag gråter väldigt sällan. "Män gråter inte" är något som ligger inprogrammerat i mina defektiva gener. Jag gråter inte, låt allting bara bli en boll lika svart som aska, sen trycker du ner den så långt du bara kan oavsett hur ont det än gör. Temporär lösning som blir permanent. Tror du på ödet min vän? Jag gör inte det, man skapar sitt eget öde - varför har jag byggt detta skal till människa? Bara frågor, inga svar...

För var dag blir det bättre men bra lär det aldrig bli.