Man känner det i luften, ord är korta, barska. Meningar som man sagt sedan man lärde sig utstöta ljud ifrån sin strupe som inte enbart handlade om dada. Kanske jag feltolkar, kanske men just nu känner jag faktiskt inte för att för att ifrågasätta min verklighet.

Ökat antidepressiva från 45mg till 65mg per läkarens ordinationer. Satte embrelsprutan i magfettet, handen skakade och den hoppade ut två gånger innan jag lyckades penetrera den gula väggen. Tryck sen hårt så det blir klart. Smärta går ju alltid över och gör det inte de så är du med största sannolikhet död. Men i slutändan spelar inget av detta roll och det gör mig både glad och ledsen - då jag inser att inom hundra år kommer ingen komma ihåg mig, kanske letar någon framtida släkting upp sitt släktträd, hittar mig och säger: "intressant". Men detta betyder ju att jag inte är i universums mitt och mina val inte betyder något i slutändan. Det känns skönt, bättre än marijuana, sämre än en orgasm. Men vad är det för räknesätt din konstiga människa?

Jag kommer klämma ut varenda droppe utav det jag vill, inga gränser överhuvudtaget. Som jag sa till M(mmm) så är inte många säker från mig. En ny man, ett nytt kemiskt förbättrat liv där medicinen styr och du sitter i andra rum och kollar lite på TV, kanske Två och en halv man är på? Fast Gud du ska veta att det finns bara det gröna som kan få mig att tycka den sitcom:en är bra. Charlie Sheen med sina själlösa ögon som stirrar på dig, jag tror att människor som får ett vapen mot sig får samma effekt som jag när jag tittar på det programmet. Tänk dig honom bakom dusch-draperiet när du bombar porslinshamnen.

Annat på listan är teater på söndag.