Missad tid hos psykologen, missad tid hos psykiatikern. De små vidriga tabletterna är slut och jag orkar inte bry mig, ska låta mina murar rasa nu och bara stå och se när min värld spricker. Jag föder en illusion av normalitet men den är en milimetertunn hinna som knappt håller tillbaka den kokande, bubblande olja som skriker efter frihet.

Jag står i regnet och tänker, jag står i snön och tänker. Mina kängor mörknar av vätan. När de sex lager av kläder blivit blöta finns det inget annat än viljestyrka. Stå. Stå. Stå. Fingrarna vill inte lyda till slut, de är stela och avdomnade. Omöjligt att skriva meddelanden på mobilen så jag tittar på kranen, jag tittar på allt och låter skiten rinna av mig i små pölar runt mina fötter. Finns det något vackrare än tystnad?