Benen formade ett Y ut från väggen som han vilade sin rygg emot. Öppen Hawaii skjorta, ingen T-shirt under. Var det badbyxor han hade på sig? Shortsliknande var det iallafall. Skallig. Ansiktet däremot har inget fäste i mitt minne. Ser ut som om någon hällt Heinz ketchup lite uttråkat över hans bröst för att sedan smeta ut det med ett halvt glas vatten vatten. Han hänger med huvudet. Några upprörda människor bredvid och jag tror den ena av dom är hans fruga. Måste vara pensionärer. Stannar inte upp utan vandrar vidare. Bror tror jag det var som berättar senare att mannen hade blivit knivhuggen för att han tog för lång tid på sig vid bankomaten. Ljuva Älvsjö.

En sak jag lekt med i tankarna på senaste är just Ciao mopeder. Jag växte upp med dessa underbara kreationer, vi stal dom konstant, överallt. Enda som behövdes var en bultsax för uppenbara skäl och ben så du kunde hoppa sönder rattlåset ifall någon hade fått för sig att använda den. Vilket var ganska sällan, tror det brukade vara kanske 1 på 7-8. Sommarnätter, vinden i ansiktet på mörka cykelvägar genom skogen. Ren adrenalin. Två eller tre man på varje moped. Snuten efter sig, R var mästare på att köra ifrån dom då vi kunde området likt våra egna fickor. Jag får sån nostalgi när jag tänker på det.

Det är så när man ser tillbaka på det gamla att till och med det som var dåligt får ett slags skimmer över sig. Ensam utan någon att egentligen prata med, ingen som ville se bortom mitt skal och fråga varför jag mådde dåligt, varför jag slogs och varför jag var redan vid den åldern långt gången på den stig som alltid slutar illa.

En del kan förklaras med det att det helt enkelt inte fanns några pengar. Långt in på nittiotalet kändes fortfarande effekter ifrån åttiotalets bubbla som sprack och för oss ungar i förorten Älvsjö fanns det absolut inget att hålla tag i. En ”ungdomsgård” som öppnades upp av några mammor höll igång ett litet tag men fick sedan läggas ner. Helgerna användes endast för slagsmål, kröka och droger eller oftast: själadödande inget. Så det dåliga blev spännande när det väl hände, något att se framemot. Kom ihåg att vi inte hade mobiler, inget internet ännu (för den stora majoriteten människor) och sökare var det senaste senaste. Ville du snacka med en polare fick du traska till honom och knacka på dörren. Vi stal och skolkade den första tiden, det blandades med tjuvrökning, jag stal cigaretter ifrån föräldrarna och storebrorsan fick skiten, och mobbning: både ta emot och dela ut. Började ta mopeder och bröt oss in i bilar för att tömma dom på vad som kunde hittas. Allt detta skriker så klichéaktigt hjälp men den fanns inte, inget intresse och inga pengar. Och nu då? Hur många av dom jag växt upp med sitter på kåken, pundar eller är döda? Det är deprimerande och jag ids inte tänka på det. Om vi bara hade haft nånting så kanske det hela hade varit annorlunda.

Vad jag vill ha sagt är att vi måste hålla koll på ungarna nu när det är kris, släpp inte allt bara för att du måste kämpa med jobb o hyra för då kanske du kommer upptäcka att när du klarat av den stormen till havs återvänder du till ditt egna Atlantis.