Började igår med högre dos av det antidepressiva då jag känt mig nere på sista tiden tillsammans med att extremt dåliga tankar återigen börjat dyka upp. Klart jag förstår rent mentalt att det jag har i huvudet inte stämmer överens med verkligheten men emotionellt är det extremt svårt att bryta. Vad jag tänker förändrar inte vad jag känner, det jag känner förändrar hur jag tänker. Väldigt kvinnligt eller hur? Jag har gett mig själv det löftet att vara så ärlig om den jag är så detta visas på bloggen (antar jag)

I början fanns det ingen mening med tankarna, de kom ibland och jag reagerade inte särskilt mycket på dom, men efter något år förändrades det. Istället för lösryckta och poänglösa började de fästa sig och jag kunde inte bli kvitt dom, de blev sättet jag löste ångest på. "Det spelar ingen roll, du kommer snart inte leva ändå" var den ganska simpla meningen men på något sätt gjorde det att jag kände mig bättre, ångesten försvann men tankarna fortsatte att växa. Detta skedde succesivt givetvis, det tog lång tid innan (vi pratar år) så jag själv reagerade inte till slut när det förändrades till "Det spelar ingen roll, du kommer ändå snart ta självmord". Ungefär vid denna tid började jag verkligen gå ner mig i mörkret, det fanns inte särskilt mycket i mitt liv jag kunde se någon mening med. Mantrat började komma varenda dag tills det inte fanns något annat som existerade för mig. Jag letade efter en utväg och började läsa på om självmord på nätet, vilket som var det enklaste och smärtlösa sättet. Viktigt att det inte skulle gå att återuppliva, ville inte komma tillbaka.

Även när jag log kände jag mig bara kall, var ju clownen, den roliga. Men skämt var för mig ett sätt att skärma av mig och inte behöva visa vad jag känner. Trodde folk inte gillade mig, det spelade ingen roll vem, ingen tyckte egentligen om mig utan de spelade bara. Så det började färga av sig, kändes mer som att det inte bara skulle vara för mig utan att det skulle vara för allas bästa ifall jag dog. Sorgen efteråt skulle släppa och den last jag varit för min familj, vänner skulle inte längre tynga deras axlar. (just detta är gamla tankar, inget jag har nu)

Jag bröts ner bit för bit, när jag säger att det inte fanns något kvar av Tobias menar jag det bokstavligen. Jag var en pilot utan kontroll över sitt skepp. Maktlös. Jag orkade inte ta hand om de praktiska delarna i mitt liv, räkningar ville jag inte ens titta på. Jag orkade fysiskt & mentalt inte ta hand om någonting.

Nu får jag bryta, detta har varit ett av de tyngsta inläggen jag gjort & jag känner mig inte så bra nu.