Det pyr i mitt hjärta. Jag är yr, ingen känsla av balans eller kontroll av finmotoriken. Munnen går som om jag var en ekorre på speed, underligt det här. Förutom det har jag haft hallucinationer vilket sedan fick sin förklaring då jag läste om bieffekterna på medicinen som dämpar min manodepressivitet. 90mg av högst tillåtna 95mg Mirtazapin (antidepp) som dessutom vandrar fram och tillbaka i mina ådror, längst ryggraden som små elektriska impulser. Jag sitter i en isoleringscell som bara existerar i mitt huvud. Men jag bryter mig snart ut.

Satt med 7,5 öl som vilade sin nedkylda botten på det fläckiga glasbordet. Lyssnar på mannen med glimmande blont hår som slutar i en hästsvans - på dom rätta ställena svarar jag "mm" eller "aah" och låter konversationen strömma in igenom mig. En blågrå dimma av cigarettrök vilar i rummet samt en vag doft av svett, inte obehaglig eller särskilt illaluktande utan mer en konfirmation att här sitter män som jobbar med sina kroppar i yrkets vägar, där tunga lyft och farliga jobb blandas ut tills det inte längre är något onormalt utan helt enkelt så livet ska vara.
Många ämnen blandas, diskuteras tills det är en gröt bara han och jag förstår oss på då ingen annan kan se logiken i det vi pratar om. Vi är svaga människor, defekta men det finns en förståelse & acceptans av varandras abnormitet.

Jag måste resa mig upp och plocka upp mitt spjut och sköld. Återigen ska jag möta mina demoner ansikte mot ansikte.


En gåta: jag hade en kompis över som lånade toaletten. När jag kom in efter han hade åkt så hade han för det första använt upp en hel rulle toalettpapper o sedan upptäckte jag för någon dag senare att min toalettborste är borta... wtf.