Den kom smygandes, en vag känsla av att jag behövde röra på mig. Som en tiger i en bur. Desto mer jag kämpade för att trycka ner den desto mer den växte, svårt att hänga med i diskussionen mellan mumin & kat vilket ledde till en ogrundad ilska. Kastade mig in i duschen för att isolera mig innan jag sa något dumt utan att mena det. Det var ett misstag. Paniken exploderade likt fyrverkeri, knappt utan att torka av mig slängdes kläderna på och ut ur badrummet, halsen snöptes ihop och jag skakade i hela kroppen. Cigg på cigg för att lugna ner skiten.

Du är så förbannat värdelös

Sa det svarta monstret.

Spring hur djävla mycket du vill det förändrar ingenting

Kats armar runt mig, mumins händer mot mina. Började gråta som ett barn i köket, skämdes vilket gjorde det svårare att sluta. En vuxen karl med tårar i ögonen snyftandes, patetiskt. Var inte meningen att ni skulle behöva stå ut med det. Förlåt igen.

Kämpar mot tårarna igen för tillfället, behöver supa skallen av mig tills ångesten försvinner åtminstone temporärt. Atarax varken vill eller kan få det att försvinna längre utan det enda den gör är att jag går omkring som en zombie.

Kommer jag göra något som jag kommer ångra? Är så rädd för att tappa kontrollen, tänk om såna här känslor kommer när jag är ute, vad ska jag göra då, alla kommer titta på mig som om jag vore en dåre.