Ett lätt illamående bubblar i mig, magen plaskar, skriker & beter sig som en sockerstinn tonåring vars stormande hormoner håller på att förvandla det ädla barnet till en vuxen individ. Likt en fjäril som kämpandes tar sig ut ur sin puppa fast bra mycket mer groteskt. Den infekterade delen av min hjärna är i full sving, lär bli mer av de preparat som redan invaderar mina ådror i jakt efter felaktiga tankar. Saken är den att jag inte vill ha mer, behöver kunna bryta själv men när man ser på hur dåligt jag började må bara två dagar efter Lamictalet tog slut är det nog en dunkel dröm utan framtidsutsikt.

Det är den paranoida relationen jag talar om, den som får mig att ifrågasätta allt; ”varför svarar dom inte?” ”Vad menar h*n?” ad ininitum. Jag är ju rädd för att fråga, tänk om svaret är vad jag tror? Ifall nån av er blivit förbannad eller tycker att jag är vag, tvetydig ta inte illa upp, jag krigar mot den åh så familjära känslan av ensamhet. Både för min och eran skull.

Förutom det är återigen de mörka drömmarna tillbaka, vill inte sova längre – de får tag på mig där. En bieffekt på mig när jag sover dåligt är det där att jag känner mig betraktad, för många ögon vilar på mig. Jag ”lyckades” se till att min och kats första gräl kom igår och endast för att jag inte kunde läsa situationen blev något normalt förvridet till oigenkännlighet. Bördan ligger på mig, det var mina tankar som satte igång det. Förlåt igen <3

signing off.