Det var en kväll sommaren 1990, jag och ett gäng killar som alltid höll ihop var nere bland villaområdet och pallade äpplen. En syssla som ofta dök upp då vi var uttråkade. Varje sommar kom ett rykte igång, som givetvis var osann, om en man som skjöt barn med salthagel ifall de befann sig på hans tomt. Varje år blev ryktet värre, fler barn hade råkat ut för denna vettvilling. Ibland när vi blev påkomna med armar & fickor fyllda med äpplen så sprang våra små ben snabbare än blixten, rädslan för att höra hagelgeväret laddas gav raketbränsle till våra kroppar.

Innan villaområdet så fanns det en övergiven och väldigt stor parkering, tre stycken gröna hus som det viskades om, behandlingshem för narkomaner. Fast jag kan inte säga att jag någonsin såg någon komma eller gå, ej någon lampa tänd därinne. Ifall man gick över parkeringen mot hörnet av Älvsjövägen/Götalandsvägen, där rondellen är fanns det ett grönområde i vilken insyn doldes av stora buskar och vildvuxna träd. Därinne fanns äppelträd vars fallna frukt låg på marken och avsöndrade den där söta sliskiga lukten av förruttnelse. Det stog ett hus där, övergiven sedan länge. Den gula färgen hade till den större delen flagnat av, fönsterna var täckta av plywood-skivor, klotter på väggarna. Den mest slående delen av huset var att på vänstra sidan så fanns det ett torn med två spräckta rutor i, taket pyramidformad även om en del var insjunket. Skator och andra fåglar höll till där. Vi kallade det för kråkslottet.

Vi hade utmanat varandra att gå in. Det var en utsliten trappa som ledde upp till dörren och jag kommer fortfarande ihåg hur många steg det var upp till dörren; fyra. Det tycktes som om det aldrig skulle ta slut innan man var framme. Dörren var låst men i ena hörnet kunde man ta tag i den och bända uppåt för att tillåta en person åt gången att smita in. Det var mörkt. Gamla möbler stog kvar nästan som om de som bott där hade just lämnat huset. Det luktade instängt, mögel & piss. Gamla tidningar låg utspridda över golvet tillsammans med vuxen lektyr som ”Aktuell rapport” ”Kats” vilket vi nyfikna som vi var plockade på oss. Hallen ledde ut till ett vardagsrum, två stora fönster hade nån gång släppt in ljus här. Skumgummimadrasser låg utspridda, den ena finbäddad med kudde, lakan och täcke. Vilket skrämde mig. Det låg dessutom använda nålar här och där vilket tillsammans med den starka lukt av urin som våldtog våra näsborrar inte bidrog nämnvärt till trivselnivån. Det fanns en L.(punkten representerar mig) formad trappa som ledde upp mot den andra våningen och jag stog med handen mot räcket när ljudet av rörelse fick mig att stelna till. Någon hostade. Vi sprang och sprang och sprang och sprang.

Någon månad senare fick vi veta att en turist blev ihjälslagen där med ett basebollträ. Ett mord som fortfarande idag är olöst.

En bit av min barndom.