Över huset vilar nu en tystnad, en seg och obrytbar hinna av ångest. De skratt som ekade mellan väggarna under gårdagen är nu enbart minnen. Sitter med en cigarett mellan läpparna, ögonen är för länge sedan immun mot den blåa stickande röken så jag låter den vila där utan att störa med mina händer. Till slut när jag ska fimpa har filtret torkat fast mot läppen, jag river av en hudflik och börjar blöda. Det svider. Förakt för de som dränkte sina sorger igår med öl, sprit och vin men också en djup längtan att bara få vara precis som alla andra. Med vanliga problem.

Små elektriska impulser letar sig upp för min ryggrad. Inte för att jag har någon ångest, utan för att jag är sjuk. Feber har alltid haft den märkliga effekt på mig att jag behöver knulla. Konstant. Hårt. Länge. Oavbrutet. Kanske en överlevnadsinstinkt ifrån de dagar vi fortfarande fanns i träd. Vad vet jag förutom allt?