Först letar ögat upp och hittar sitt mål. Hjärtat slår hårt för att så snabbt som möjligt få ut syresatt blod till extremiteterna. Ansiktet hettar, tankarna blir grumliga och aggressiva, går inte längre koncentrera sig på något annat än fienden. Ljud förvrängs, ändras eller hörs inte längre. Lungorna börjar nu gå på maximal effekt när epinephrine, katekolaminer och noradrenalin släpps och tas upp. Kuken krymper, blodkärl under huden snärjs åt för att förhindra blodförlust vid skada. All rationalitet är nu borta, kvar är ett djur.

Jag skakar, varenda liten muskelfiber i min kropp dras åt och släpper, går inte vara still, måste få ut energin som de nu tömda glukos-depåerna släppt för att föda den period av aktivitet som strax följer. Det är inte så mycket hat eller att jag är arg som driver mig, det är rädslan. Även när jag hatar är det rädsla och ingenting annat. Rädsla är det farligaste som finns. Jag är rädd för dom slag och sparkar jag kommer ta emot, för smärtan. Detta släpper omedelbart efter den första träffen får bra kontakt med mitt kindben. Det flashar vitt framför ögonen, någon sekunds oförståelse och sedan återhämtning, det bränner, dunkar varmt där jag blev träffad. Härligt!

Jag har haft perioder av hyper-vigilance i mitt liv med minnesförlust före och efter. Så svårt att beskriva hur det är för någon som inte upplevt det. Tillståndet kommer när man antingen är i eller uppfattar en situation som sådan att det med stor sannolikhet innebär extrem kroppslig skada och/eller död för ens egna person. Allting blir så klart, varenda detalj och jag menar precis varenda liten sak registrerar sig i ditt huvud, du ser allt. Närmaste analogin jag kan komma är: tänk dig att du tittar på en vhs-film, tv:n du tittar på är från 70talet och du sitter med en mörk slöja över huvudet. Plötsligt är det HDTV på en 50"LED och filmen är nu en Blu-ray. Obeskrivbart men inte rekommenderat!

Med knytna nävar