Så igår var den här igen, mitt monster. Saknad ledde till ångest vilket i sin tur tvingade mig att vandra ner för den alltför använda stigen där alla träd är döda & inget ljus finns. Idiotiskt.

Det lindrar att tänka på Kat, som balsam på bränd hud svalkar hon där jag behöver det. Jag ser fortfarande hennes ansikte kristallklart, när hon ler bildas de sötaste smilgropar. Hennes ögon som reflekterar ljus som mörk polerad marmor. Den mjuka rösten som det inte går att sluta lyssna på. Ögonbrynen och det melankoliska uttryck hennes ansikte får ibland, omöjligt att veta vad hon tänker, som ett mysterium. I min famn låta henne vila, där hon kan både höra min monotoma röst som viskar, mitt hjärta som slår.

Idag kommer jag igång med träning igen efter jag missat två pass, tror en del av min ångest bygger på att jag inte fått något fysiskt sätt att bränna energi på. Armpass.