Den falska medkänslan
Till dom överlevande i Haiti: get a job and a haircut you hippies!
Har aldrig förstått empatin som pulserar i det här landet för de människor vars länder drabbats av en katastrof eller en annan. Jag brydde mig inte om Thailand, jag bryr mig inte om Haiti. Jag bryr mig inte. Underbara, sköna känsla. Ni kommer inte till himlen snabbare vet ni väl, inte ser Gud era 50 kronor som sedan hamnar i någon annans ficka där de till slut kommer finansiera ett kokainmissbruk och lyxhoror. Jag kan också ta en bild på ett barn som ser sorgsen ut och skriva vad jag vill under för att få någon blåögd person att finansiera deras "utbildning" och "boende".. In fact, jag kanske ska göra precis det.
"A fool and his money is about to go separate ways"
När världen var annorlunda
Varje dag som går kämpar jag för att bli en bättre man än vad jag var dagen före. Ger ingen syre till monstret men det är en strid jag konstant måste hålla fokus på och inte släppa bollen ens för en sekund. Jag hoppas att jag visat mina nära att jag faktiskt försöker förbättra mig.
Efter träningen talade jag med A angående uppväxten i en betonghåla på början av 90talet. Vi har en hel del gemensamt, inte bara vissa aspekter av familjeproblem men också hur vi tänker, vilka vägar vi båda valde för att fly ifrån våra demoner. Jag har tänkt väldigt mycket på varför, som jag diskuterat här förut, inte mina signaler uppfattades som något annat än själva handlingen i sig. Enda jag kunde komma på var att det måste ha handlat om pengar eller rättare sagt bristen på dom. A gav mig ett perspektiv som faktiskt kändes rätt:
Attityden hos polis, socialen och vad mer var det att problem inom familjen skulle lösas av familjen - det var ingenting som dom la sig i förutom när misshandeln "gick över styr". Brutalt. Vidrigt och totalt idiotiskt. Idag finns ett skyddsnät för de unga, en vilja och kunskap till att faktiskt läsa symptomen i ett barns beteende och inte bara själva handlingen. Jag vet att det låter underligt, till och med fel men åtminstone där vi växte upp var detta sanning. Blåmärken var "han leker så vilt" - stöld, misshandel och vad mer var "yrkesbrottsling redan från start" och därmed fanns det absolut inget att göra. 20 år kosmonauter. 20 år och det är en totalt annorlunda värld än den vi levde i. Jag tittade in i en ungdomsgård i Älvsjö när jag var på väg till bror.. Och, ja. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Den vi hade en extremt kort tid hade två soffor och ett bord. Denna såg mer ut som en sorts pub ifrån framtiden.
Visst är jag avundsjuk och önskar att det fanns något liknande för oss men samtidigt så glad över att det finns för de unga idag att det nästan känns som jag kommer spricka. Önskar att jag kunde jobba med ungar som har problem.
Nåja, för mycket pågående i livet atm - därför dött på länge
Efter träningen talade jag med A angående uppväxten i en betonghåla på början av 90talet. Vi har en hel del gemensamt, inte bara vissa aspekter av familjeproblem men också hur vi tänker, vilka vägar vi båda valde för att fly ifrån våra demoner. Jag har tänkt väldigt mycket på varför, som jag diskuterat här förut, inte mina signaler uppfattades som något annat än själva handlingen i sig. Enda jag kunde komma på var att det måste ha handlat om pengar eller rättare sagt bristen på dom. A gav mig ett perspektiv som faktiskt kändes rätt:
Attityden hos polis, socialen och vad mer var det att problem inom familjen skulle lösas av familjen - det var ingenting som dom la sig i förutom när misshandeln "gick över styr". Brutalt. Vidrigt och totalt idiotiskt. Idag finns ett skyddsnät för de unga, en vilja och kunskap till att faktiskt läsa symptomen i ett barns beteende och inte bara själva handlingen. Jag vet att det låter underligt, till och med fel men åtminstone där vi växte upp var detta sanning. Blåmärken var "han leker så vilt" - stöld, misshandel och vad mer var "yrkesbrottsling redan från start" och därmed fanns det absolut inget att göra. 20 år kosmonauter. 20 år och det är en totalt annorlunda värld än den vi levde i. Jag tittade in i en ungdomsgård i Älvsjö när jag var på väg till bror.. Och, ja. Jag vet inte ens vad jag ska säga. Den vi hade en extremt kort tid hade två soffor och ett bord. Denna såg mer ut som en sorts pub ifrån framtiden.
Visst är jag avundsjuk och önskar att det fanns något liknande för oss men samtidigt så glad över att det finns för de unga idag att det nästan känns som jag kommer spricka. Önskar att jag kunde jobba med ungar som har problem.
Nåja, för mycket pågående i livet atm - därför dött på länge
