Psykiskt sjukdom är en otroligt tråkig process. Filmer som doppar sina tår i ämnet har en tendens att visa mental ohälsa som något exotiskt och högst personligt när sanningen är att alla mentala defekter följer fasta arketyper där beteenden och tankar redan är sedda och förstådda. Mindre variationer finns givetvis men dessa är också kända.

I detta ska man, i en perfekt värld, kunna se sitt eget felaktiga beteende & förändra detta till något positivt men frågan blir; ändrar tankar känslor om man låter det likt vatten droppa på en sten tills den är genomborrad eller är det känslorna som styr och formar vad vi tänker? Hönan eller ägget. Det är helt enkelt för lätt att låta kemin i mitt huvud bestämma mina känslor vilket i sin tur kontrollerar alla aspekter av mitt liv.

Jag tröttnar på mig själv, hatar de onda små kemiska signaler som formar mitt medvetande. Samtidigt måste jag accepterar mig själv, mina brister och allting som är jag. Att kriga mot självmordstankar är kontraproduktivt. Bättre är då att låta de passera igenom mig och gå vidare. Väldigt Jedi huh?

I slutändan ser jag bara en upprepning av mönster, tankar och vad jag skriver om men det skiter jag i - den här bloggen är för mig.