Idag bestämde vi oss båda för att gå vidare, jag önskade henne lycka till och sen raderade jag all hennes information. Visst det gör ont men jag måste kämpa. Tror att det blir bäst så i slutändan, måste koncentrera mig på mig själv just nu.

För er som kikar in här så kommer jag skriva mycket om mina sjukdomar vilket är bipolär, post traumatiskt stress syndrom med djup depression. För ett tag sen låg jag tvångsinskriven på psyket för ett självmordsförsök som var nära att "lyckas" - käkar en del psykofarmatika för att balansera upp mig. Vore vänligt ifall ni ville lämna någon uppmuntrande kommentar, känner mig lite ensam för tillfället.

Ingen som vill ha en bättre begagnad kille som alltid ställer upp och som gillar att kramas? hahaha ;)

Jag kommer alltid undra varför du plötsligt ansåg att jag inte skulle ha den styrkan som krävdes för att hålla oss båda uppe trots att det är vad jag har gjort sedan den dagen vi möttes. Kan man anta att det var mina brister i slutändan som knäckte dig? Men istället för att ta den diskussionen och arbeta för att förändras tog du en annan stig.

Jag upptäckte för ett tag sedan att mitt beteende var abnormt och det orsakade stor ångest, oro och en tyngd på dina axlar du aldrig skulle ha behövt bära men jag sökte hjälp - varför var detta inte en möjlig väg för dig undrar jag, var jag inte värd att slåss för? Måhända att jag är blind men jag kan inte komma ihåg att du försökt möta mig halv-vägs i vårat förhållande när det kommer till att vara ärlig mot varandra utan du har i praktiken gjort allt du förmått för att undvika konfrontation, du blev medberoende till mig istället för din fader. Du skyller din isolation på mig fast både du och jag vet att du själv valt den precis som jag valt min, alla människor har ett eget ansvar för vad som sker i sitt liv och att du valde allt som du gjorde i förhållandet får ligga på dina axlar.

Med det sagt kommer jag alltid minnas dom fina stunderna; när vi i gamla stan satt vid kajen och åt glass i solsken, picknicken i bagarmossen mitt i vintern, när vi slängde sopor under grannens balkong för att vi inte hade för att värden inte gett oss nycklar till varken port eller grovsoprum. Första natten i den nya lägenheten när vi kröp ner i sängen och framtiden tycktes ljus min ängel med svart gloria, varje natt när du sov kramade jag dig hårt för att du var mitt ankare i stormen av det hemska i mina tankar.

Det som varit kommer aldrig komma tillbaka men jag hoppas du behåller dom bra minnena och kastar bort det dåliga.
Livet är kort och om 50 år är vi båda döda och glömda av de levande, allt jag ville var att få bli gammal med dig.

I slutändan önskar jag dig ett lyckligt liv där alla dina drömmar uppfylls för du förtjänar det