Benen formade ett Y ut från väggen som han vilade sin rygg emot. Öppen Hawaii skjorta, ingen T-shirt under. Var det badbyxor han hade på sig? Shortsliknande var det iallafall. Skallig. Ansiktet däremot har inget fäste i mitt minne. Ser ut som om någon hällt Heinz ketchup lite uttråkat över hans bröst för att sedan smeta ut det med ett halvt glas vatten vatten. Han hänger med huvudet. Några upprörda människor bredvid och jag tror den ena av dom är hans fruga. Måste vara pensionärer. Stannar inte upp utan vandrar vidare. Bror tror jag det var som berättar senare att mannen hade blivit knivhuggen för att han tog för lång tid på sig vid bankomaten. Ljuva Älvsjö.

 

En sak jag lekt med i tankarna på senaste är just Ciao mopeder. Jag växte upp med dessa underbara kreationer, vi stal dom konstant, överallt. Enda som behövdes var en bultsax för uppenbara skäl och ben så du kunde hoppa sönder rattlåset ifall någon hade fått för sig att använda den. Vilket var ganska sällan, tror det brukade vara kanske 1 på 7-8. Sommarnätter, vinden i ansiktet på mörka cykelvägar genom skogen. Ren adrenalin. Två eller tre man på varje moped. Snuten efter sig, R var mästare på att köra ifrån dom då vi kunde området likt våra egna fickor. Jag får sån nostalgi när jag tänker på det.

 

Det är så när man ser tillbaka på det gamla att till och med det som var dåligt får ett slags skimmer över sig. Ensam utan någon att egentligen prata med, ingen som ville se bortom mitt skal och fråga varför jag mådde dåligt, varför jag slogs och varför jag var redan vid den åldern långt gången på den stig som alltid slutar illa.

En del kan förklaras med det att det helt enkelt inte fanns några pengar. Långt in på nittiotalet kändes fortfarande effekter ifrån åttiotalets bubbla som sprack och för oss ungar i förorten Älvsjö fanns det absolut inget att hålla tag i. En ”ungdomsgård” som öppnades upp av några mammor höll igång ett litet tag men fick sedan läggas ner. Helgerna användes endast för slagsmål, kröka och droger eller oftast: själadödande inget. Så det dåliga blev spännande när det väl hände, något att se framemot. Kom ihåg att vi inte hade mobiler, inget internet ännu (för den stora majoriteten människor) och sökare var det senaste senaste. Ville du snacka med en polare fick du traska till honom och knacka på dörren. Vi stal och skolkade den första tiden, det blandades med tjuvrökning, jag stal cigaretter ifrån föräldrarna och storebrorsan fick skiten, och mobbning: både ta emot och dela ut. Började ta mopeder och bröt oss in i bilar för att tömma dom på vad som kunde hittas. Allt detta skriker så klichéaktigt hjälp men den fanns inte, inget intresse och inga pengar. Och nu då? Hur många av dom jag växt upp med sitter på kåken, pundar eller är döda? Det är deprimerande och jag ids inte tänka på det. Om vi bara hade haft nånting så kanske det hela hade varit annorlunda.

 

Vad jag vill ha sagt är att vi måste hålla koll på ungarna nu när det är kris, släpp inte allt bara för att du måste kämpa med jobb o hyra för då kanske du kommer upptäcka att när du klarat av den stormen till havs återvänder du till ditt egna Atlantis.

Stjärnorna ler mot mig. Vägen lyser nu så klart att mina ögon bländas, mina fotsteg är självsäkra och starka.

Du lämnar aldrig mina tankar. Lukten av ditt hår, din hud som mina fingrar spela likt ett instrument. Ditt skratt, Gud jag älskar att få dig att skratta så hårt att du får tårar i ögonen – det värmer mig att se dig lycklig! Ögon som brusar, förvandlar mig till en slav. Din högst konstiga och knäppa pojkvän saknar dig konstant när du inte är här. Blir ett djur som ylande mot månen kräver din närhet. Din varg väntar och han är hungrig.

 

Stenen är borta, allt går min väg och gör det inte det kommer jag se till att det gör det, inget hindrar mig nu. Drömmen skall bli uppfylld. Och nu for no apparent reason denna bild:

 

 

Haft några mardrömmar på senaste, hela tiden samma tema.

Jag är på ett tåg, ett sånt där klassiskt amerikanskt godståg. Dörren på sidan är öppen och utanför rusar ett islandskap förbi, inga moln på himlen och däruppe syns stjärnorna klart. Då och då passeras en lampa till ett shwochande ljud. Något är fel, nånting ombord ger mig en fruktansvärd känsla av undergång, harmagedon som sprider skräck i mig likt utspilld bläck på gräddgult papper.

Jag måste av! Den enda tanken som existerar nu, reptilhjärnan tvingar mina ben mot öppningen, redan biter kylan hårt i mina kinder och de domnar snabbt bort. Jag förstår att jag inte kommer klara mig särskilt länge därute, enda räddningen är de få stationer som passeras men tågets hastighet är nu så hög att jag kommer missa och behöva gå. Benen står helt bortom min kontroll, ingen logik utan primal skräck kastar min lekamen ut i det vita mörkret.

Snön når mina knän, det är så kallt att mina ben fryser ända ner till märgen. Där borta! En station, dess ljus lockar och retar mig, så nära men varenda steg bringar kramper. Lungorna värker när jag andas. Jag orkar inte, fötterna är för tunga. Vinden ylar när jag lägger mig ner i för att sova.

Vad betyder detta?

Smärtan i lederna är tillbaka, länge sedan enbrellet flödade i kroppen och därför ligger en spruta framför mig väntandes tills den når kroppstemperatur. Not much more to report!

Så jag har reparerat min relation till psykiatikern som efter fem minuter med mig i vårat första möte proklamerade att jag mina damer och herrar är en alkoholist för att en kort stund därefter säga: "Det här är ju min första dag här, jobbade med alkoholister och narkomaner tidigare" Inte särskilt objektivt om jag får säga min egen mening. Detta är nu löst och jag känner att jag kan börja bygga upp en tillit igen.

Jag är, eller rättare sagt har psykopatiska sidor vilket hon och jag diskuterat. Jag är inte psykopatisk men empatin som ska vara där finns inte, känslokall i situationer vars egenhet kräver en emotionell respons. Till detta hör min aggressivitet (som återigen de diskuterar ifall jag behöver medicin för). Det som känns skönt är att hon inte satt en stämpel "PSYKOPAT" utan mer att det är sidor av min personlighet som är negativa. Dominans var också något som kom upp.

Det egna Jaget är mångfacetterad. Det är när när ena sidan påverkar ens liv i en så stor riktning att det blir något dåligt som det kan klassas som psykisk ohälsa, alltså så är alla människor på ett eller annat sätt ostabila men det har en viss, och vad jag menar med detta ord är att det finns ett antal beteende-parametrar som ligger inom det accepterbara för mänskligheten, normalitet i att vara onormal utan för den sakens skull vara knäpp.

Nåja, snart psykolog sedan möte med FK och arbetsförmedlingen, därefter städa, förhoppningsvis träning och sedan hämta min underbara kat <3

Bloder rusar, stänker och bubblar. Har tagit mig ur det värsta och kan återigen le. Lång väg att vandra kosmonauter men det blir så svårt att se något med vad som kan beskriva positivt tänkande när mörker härskar ens sinne. Det otroligt förstörande tankarna där jag bara vill sabotera allt som gör mig lycklig.

Missad tid hos psykologen, missad tid hos psykiatikern. De små vidriga tabletterna är slut och jag orkar inte bry mig, ska låta mina murar rasa nu och bara stå och se när min värld spricker. Jag föder en illusion av normalitet men den är en milimetertunn hinna som knappt håller tillbaka den kokande, bubblande olja som skriker efter frihet.

Jag står i regnet och tänker, jag står i snön och tänker. Mina kängor mörknar av vätan. När de sex lager av kläder blivit blöta finns det inget annat än viljestyrka. Stå. Stå. Stå. Fingrarna vill inte lyda till slut, de är stela och avdomnade. Omöjligt att skriva meddelanden på mobilen så jag tittar på kranen, jag tittar på allt och låter skiten rinna av mig i små pölar runt mina fötter. Finns det något vackrare än tystnad?

Tyvärr ensam. Förlåt.