Sitter och ritar, skissar samt tatuerar vilket rullar på i vanlig fart. Första bilden är skisser på Sonic vilket jag planerar att göra en tavla på. Armen är fucked för jag tänkte fel när jag skulle sätta dit den haha:



Andra är en vanlig skiss:


Tredje är en tatuering vilket jag antar kan räknas som min första "riktiga"

Sitter på morgonen med en kopp kaffe i handen, buzzar lite och får upp en länk av en hemlös kille som sjunger en cover på Radioheads Creep. (Gitarren tillhör radiostationen och inte honom) - Sån underbar, skön röst han har!

Jag dör varje dag. Vi alla gör det. Människan du var igår är inte samma du är idag. Skulle jag träffa den person som jag var för tre år sedan, skulle jag ens känna igen mig själv? Jobbig tanke. Återigen underliga drömmar, jagad. Ska försöka återge den som plågat mig inatt:

Min svägerskas familj (i drömmen) har en trevåningsvilla som ligger nära vattnet, endast ett par hundra meter därifrån. De håller på att renovera huset och jag är inbjuden dit av nån anledning. Jag befinner mig på en stig som leder ner till havet, träd vid sidan av. Jag hör redan vågorna som slår mot klippor. Trädkronorna som vajar i vinden, det luktar sommar. Kommer till slut ner till en strand som tycks huggen ur skogen i form av ett C. Lägger mig ner och vilar i sanden. Vaknar upp av ett ljud och sätter mig upp hastigt, två meter ifrån mig står en isbjörn. Adrenalin tillsammans med en vag men stadigt växande känsla av rädsla sprider sig i mig. Björnen närmar sig och jag står stilla, rör inte en muskel. Den är nu bara några centimeter ifrån min lekamen, luktar intresserad.

Detta var ju inte så farligt. Den börjar nafsa lätt, leksamt. Den slutar inte fast jag trycker bort nosen, det blir mer intensivt och vad jag än gör kan jag inte få den att sluta, till slut förändras ögonen, pupillen växer plötsligt explosionsartat, nu är det inte längre lek. Den tänker äta upp mig!

Det var en massa annat i drömmen, men just den där känslan av att bara vara en bit kött.. Så vidrig.

Detta har varit en fruktansvärd dag, något som sänkt mig totalt. Inte i depression utan mer den fysiska och mentala påfrestningen av hårt arbete under stress, sjukdom och tandvärk. Det gör mig inte på bra humör. Fontän av näsblod dessutom, ådra sprack när jag blåste ut slem och det fullkomligt forsade fram. Gud, ge mig styrka.

Det stör mig ibland, den där apatin - känslolösa man kan höra i någons röst när man pratar med den oavsett vad det än är som diskuteras. Nästan som att prata med människa man aldrig förr mött. Det ger mig dåliga vibbar.

Goodnight and take care of yourself, nobody else will.

Så sjukt skönt ryggpass! Verkligen kommit igång igen, inte en dag försent!

Benen formade ett Y ut från väggen som han vilade sin rygg emot. Öppen Hawaii skjorta, ingen T-shirt under. Var det badbyxor han hade på sig? Shortsliknande var det iallafall. Skallig. Ansiktet däremot har inget fäste i mitt minne. Ser ut som om någon hällt Heinz ketchup lite uttråkat över hans bröst för att sedan smeta ut det med ett halvt glas vatten vatten. Han hänger med huvudet. Några upprörda människor bredvid och jag tror den ena av dom är hans fruga. Måste vara pensionärer. Stannar inte upp utan vandrar vidare. Bror tror jag det var som berättar senare att mannen hade blivit knivhuggen för att han tog för lång tid på sig vid bankomaten. Ljuva Älvsjö.

 

En sak jag lekt med i tankarna på senaste är just Ciao mopeder. Jag växte upp med dessa underbara kreationer, vi stal dom konstant, överallt. Enda som behövdes var en bultsax för uppenbara skäl och ben så du kunde hoppa sönder rattlåset ifall någon hade fått för sig att använda den. Vilket var ganska sällan, tror det brukade vara kanske 1 på 7-8. Sommarnätter, vinden i ansiktet på mörka cykelvägar genom skogen. Ren adrenalin. Två eller tre man på varje moped. Snuten efter sig, R var mästare på att köra ifrån dom då vi kunde området likt våra egna fickor. Jag får sån nostalgi när jag tänker på det.

 

Det är så när man ser tillbaka på det gamla att till och med det som var dåligt får ett slags skimmer över sig. Ensam utan någon att egentligen prata med, ingen som ville se bortom mitt skal och fråga varför jag mådde dåligt, varför jag slogs och varför jag var redan vid den åldern långt gången på den stig som alltid slutar illa.

En del kan förklaras med det att det helt enkelt inte fanns några pengar. Långt in på nittiotalet kändes fortfarande effekter ifrån åttiotalets bubbla som sprack och för oss ungar i förorten Älvsjö fanns det absolut inget att hålla tag i. En ”ungdomsgård” som öppnades upp av några mammor höll igång ett litet tag men fick sedan läggas ner. Helgerna användes endast för slagsmål, kröka och droger eller oftast: själadödande inget. Så det dåliga blev spännande när det väl hände, något att se framemot. Kom ihåg att vi inte hade mobiler, inget internet ännu (för den stora majoriteten människor) och sökare var det senaste senaste. Ville du snacka med en polare fick du traska till honom och knacka på dörren. Vi stal och skolkade den första tiden, det blandades med tjuvrökning, jag stal cigaretter ifrån föräldrarna och storebrorsan fick skiten, och mobbning: både ta emot och dela ut. Började ta mopeder och bröt oss in i bilar för att tömma dom på vad som kunde hittas. Allt detta skriker så klichéaktigt hjälp men den fanns inte, inget intresse och inga pengar. Och nu då? Hur många av dom jag växt upp med sitter på kåken, pundar eller är döda? Det är deprimerande och jag ids inte tänka på det. Om vi bara hade haft nånting så kanske det hela hade varit annorlunda.

 

Vad jag vill ha sagt är att vi måste hålla koll på ungarna nu när det är kris, släpp inte allt bara för att du måste kämpa med jobb o hyra för då kanske du kommer upptäcka att när du klarat av den stormen till havs återvänder du till ditt egna Atlantis.

Stjärnorna ler mot mig. Vägen lyser nu så klart att mina ögon bländas, mina fotsteg är självsäkra och starka.

Du lämnar aldrig mina tankar. Lukten av ditt hår, din hud som mina fingrar spela likt ett instrument. Ditt skratt, Gud jag älskar att få dig att skratta så hårt att du får tårar i ögonen – det värmer mig att se dig lycklig! Ögon som brusar, förvandlar mig till en slav. Din högst konstiga och knäppa pojkvän saknar dig konstant när du inte är här. Blir ett djur som ylande mot månen kräver din närhet. Din varg väntar och han är hungrig.

 

Stenen är borta, allt går min väg och gör det inte det kommer jag se till att det gör det, inget hindrar mig nu. Drömmen skall bli uppfylld. Och nu for no apparent reason denna bild:

 

 

Haft några mardrömmar på senaste, hela tiden samma tema.

Jag är på ett tåg, ett sånt där klassiskt amerikanskt godståg. Dörren på sidan är öppen och utanför rusar ett islandskap förbi, inga moln på himlen och däruppe syns stjärnorna klart. Då och då passeras en lampa till ett shwochande ljud. Något är fel, nånting ombord ger mig en fruktansvärd känsla av undergång, harmagedon som sprider skräck i mig likt utspilld bläck på gräddgult papper.

Jag måste av! Den enda tanken som existerar nu, reptilhjärnan tvingar mina ben mot öppningen, redan biter kylan hårt i mina kinder och de domnar snabbt bort. Jag förstår att jag inte kommer klara mig särskilt länge därute, enda räddningen är de få stationer som passeras men tågets hastighet är nu så hög att jag kommer missa och behöva gå. Benen står helt bortom min kontroll, ingen logik utan primal skräck kastar min lekamen ut i det vita mörkret.

Snön når mina knän, det är så kallt att mina ben fryser ända ner till märgen. Där borta! En station, dess ljus lockar och retar mig, så nära men varenda steg bringar kramper. Lungorna värker när jag andas. Jag orkar inte, fötterna är för tunga. Vinden ylar när jag lägger mig ner i för att sova.

Vad betyder detta?

Smärtan i lederna är tillbaka, länge sedan enbrellet flödade i kroppen och därför ligger en spruta framför mig väntandes tills den når kroppstemperatur. Not much more to report!

Så jag har reparerat min relation till psykiatikern som efter fem minuter med mig i vårat första möte proklamerade att jag mina damer och herrar är en alkoholist för att en kort stund därefter säga: "Det här är ju min första dag här, jobbade med alkoholister och narkomaner tidigare" Inte särskilt objektivt om jag får säga min egen mening. Detta är nu löst och jag känner att jag kan börja bygga upp en tillit igen.

Jag är, eller rättare sagt har psykopatiska sidor vilket hon och jag diskuterat. Jag är inte psykopatisk men empatin som ska vara där finns inte, känslokall i situationer vars egenhet kräver en emotionell respons. Till detta hör min aggressivitet (som återigen de diskuterar ifall jag behöver medicin för). Det som känns skönt är att hon inte satt en stämpel "PSYKOPAT" utan mer att det är sidor av min personlighet som är negativa. Dominans var också något som kom upp.

Det egna Jaget är mångfacetterad. Det är när när ena sidan påverkar ens liv i en så stor riktning att det blir något dåligt som det kan klassas som psykisk ohälsa, alltså så är alla människor på ett eller annat sätt ostabila men det har en viss, och vad jag menar med detta ord är att det finns ett antal beteende-parametrar som ligger inom det accepterbara för mänskligheten, normalitet i att vara onormal utan för den sakens skull vara knäpp.

Nåja, snart psykolog sedan möte med FK och arbetsförmedlingen, därefter städa, förhoppningsvis träning och sedan hämta min underbara kat <3

Bloder rusar, stänker och bubblar. Har tagit mig ur det värsta och kan återigen le. Lång väg att vandra kosmonauter men det blir så svårt att se något med vad som kan beskriva positivt tänkande när mörker härskar ens sinne. Det otroligt förstörande tankarna där jag bara vill sabotera allt som gör mig lycklig.

Missad tid hos psykologen, missad tid hos psykiatikern. De små vidriga tabletterna är slut och jag orkar inte bry mig, ska låta mina murar rasa nu och bara stå och se när min värld spricker. Jag föder en illusion av normalitet men den är en milimetertunn hinna som knappt håller tillbaka den kokande, bubblande olja som skriker efter frihet.

Jag står i regnet och tänker, jag står i snön och tänker. Mina kängor mörknar av vätan. När de sex lager av kläder blivit blöta finns det inget annat än viljestyrka. Stå. Stå. Stå. Fingrarna vill inte lyda till slut, de är stela och avdomnade. Omöjligt att skriva meddelanden på mobilen så jag tittar på kranen, jag tittar på allt och låter skiten rinna av mig i små pölar runt mina fötter. Finns det något vackrare än tystnad?

Tyvärr ensam. Förlåt.

Jag behöver skriva av mig, förklara till M varför jag tagit avstånd på senaste tiden. Behöver göra det innan detta gör mer skada än vad det egentligen har rätt att göra. Mitt skäl till att göra detta via bloggen är att jag behöver det lugn och eftertanke jag får av text.

 

Jag är sårad mumin, väldigt sårad. Efter min panikattack som du och kat hjälpte mig igenom, då jag uttryckte att jag behövde få komma bort ifrån mig själv, låta alkoholen ge mig åtminstone illusionen av att allt var bra om så bara för en kväll så var det också en viktig del av det att jag enbart ville vara med er, dig & J, kat och N. Därför ville jag inte att det skulle bli utgång utan bara lugnt och avslappnat med människor jag inte behöver tänka på något utan bara kunna vara mig själv med. När det blev bestämt att det skulle vara hos N var det inga problem, var er jag ville vara med. Det blev fel, allt av det mitt men när N då ringde och frågade ifall B kunde komma blev jag ledsen och upprörd och sa vad både du och kat sa var oförskämt och det är sant, jag bad henne om ursäkt och försökte reparera skadan men B var då redan sårad. Det var mitt fel alltihop utav den röran.

 

Men att du inte visade någon empati över att jag faktiskt blev sårad (då jag sagt att jag inte ville träffa någon jag inte kände) gjorde att det kändes som om alla andras känslor förutom mina hade någon vikt för er. Vet att jag är fånig och konstig men det gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag älskar dig så mycket och du är en stor del av mitt liv, har alltid kunnat lita på dig, vetat att du förstår hur jag tänker och känner.

 

Alltså för att försöka klargöra lite utav den här soppan jag skrivit, är inte arg över vad du sa eller att ni blev arga men att ingenting sades till den effekten att ”kan vi göra så här, vet att du inte ville träffa nån ny men nu mår han så dålig” Bah kan inte förklara kaoset i mig, så svårt. Vill verkligen inte att du ska bli arg på mig nu, inte min mening utan bara för att jag inte kan hålla detta inom mig.

Ni kanske tror att bloggen är på väg att dö likt de jag haft förr men nej, så är inte fallet. Jag mår bara så dåligt nu att jag inte kan koncentrera mig på mer än min omedelbara överlevnad. Så jag kommer ta en tids hiatus tills mina intellektuella faktualiteter återhämtat sig till en accepterbar nivå.

Take care out there

De senaste dagarna kosmonauter, de senaste nätterna har varit fylld med så motstridiga känslor att jag slitits i bitar av dom. Värmen i mitt hjärta, kaoset i mina tankar krigar mot varandra. En dag blir dålig, den andra blir sämre. Jag orkar knappt något längre utan vill bara ligga i min säng utan att behöva möta världen. Det är svårt att le men jag försöker.

Rapport från själen

Im back baby