Just rensat ut de sista sakerna i källaren som tillhörde Sarah vilket jag inte orkat med tidigare. Jag hittade en kartong fylld med saker ifrån min barndom. Att jag inte är normal bör ni vid det här laget redan veta men exakt hur störd jag är kanske kommer som en shock. Hittade skoldagböcker där man skulle beskriva vad man gjort och sedan skrev läraren en fråga som man behövde svara på. Inte bara talade jag om mig själv i tredje person.. Jag svor i svaren på frågan som ställdes. Jag var 8, 9 år gammal. Sedan bilderna jag ritade vilket var fyllda med extrema mängder våld, speciellt hängning tycks varit något jag hade en stor fascination av.

Dagbok 1:

Snacka om att jag var motiverad till att skriva mer.

Dagbok 2:

Vilken bra film för en 9årigt barn.

Dagbok 3:

I helvete det var dyrt.

Dagbok 4:

Haha, kunde inte ens ljuga på papper.

Irak-kriget (tydligen)

.. Finns väl inget att tillägga.

Tortyr i helvetet:

Ööhhhh ooookey..

Denna har jag döpt till WTF:

Just det.. WTF!?

Uppdaterar lite mer sen, måste ladda kameran först.

Och tro mig.. Det blir bara värre!

Det rytande hav, de rasande mörka stormar som skiljer oss kan inte lugna mina tankar eller känslor som nu brinner i min bröstkorg. Det finns bara ett ställe på planeten där du behöver vara och det är i min famn där mina andetag mot din nacke får gåshud att resa sig - ditt hår mellan mina fingrar och dina ögon vilandes mot mina. Det finns ingenting annat jag kan säga, inga ord som kan beskriva den saknad du lämnar efter dig när du åker. En sak är säker, när våra läppar möts igen kommer världen skakas i sina grundvalar.

Yeah
Shorty I know what you need
I got everything you need
I promise I ain't gonna hold out either
I'ma give it all to you baby
It's on, bust it

Kat:

Dina fingrar som letar, söker, finner. Blod som brusar när receptorerna i hjärnan exploderar i den vackraste regnbåge, förvirrade febervarma tankar som silverglänsande fiskar i grumligt vatten. Din underbara smak, din doft mot min tunga, gudarnas nektar. I bröstkorgen slår hjärtat mot sitt fängelse av ben, allt för att få vingar och hitta den ljusblåa himlen. Naglar river röda små floder på ryggen där hårda muskler jobbar. Svett, jag spelar din kropp, lär mig vad som är du. Röda kinder, röda öronsnibbar och ögon som glänser skriker efter mer. Jag följer, låter mig bli en del av dig tills vi enbart är primitiva morrande djur. Jag är född för det här. Du med.

Det var en kväll sommaren 1990, jag och ett gäng killar som alltid höll ihop var nere bland villaområdet och pallade äpplen. En syssla som ofta dök upp då vi var uttråkade. Varje sommar kom ett rykte igång, som givetvis var osann, om en man som skjöt barn med salthagel ifall de befann sig på hans tomt. Varje år blev ryktet värre, fler barn hade råkat ut för denna vettvilling. Ibland när vi blev påkomna med armar & fickor fyllda med äpplen så sprang våra små ben snabbare än blixten, rädslan för att höra hagelgeväret laddas gav raketbränsle till våra kroppar.

Innan villaområdet så fanns det en övergiven och väldigt stor parkering, tre stycken gröna hus som det viskades om, behandlingshem för narkomaner. Fast jag kan inte säga att jag någonsin såg någon komma eller gå, ej någon lampa tänd därinne. Ifall man gick över parkeringen mot hörnet av Älvsjövägen/Götalandsvägen, där rondellen är fanns det ett grönområde i vilken insyn doldes av stora buskar och vildvuxna träd. Därinne fanns äppelträd vars fallna frukt låg på marken och avsöndrade den där söta sliskiga lukten av förruttnelse. Det stog ett hus där, övergiven sedan länge. Den gula färgen hade till den större delen flagnat av, fönsterna var täckta av plywood-skivor, klotter på väggarna. Den mest slående delen av huset var att på vänstra sidan så fanns det ett torn med två spräckta rutor i, taket pyramidformad även om en del var insjunket. Skator och andra fåglar höll till där. Vi kallade det för kråkslottet.

Vi hade utmanat varandra att gå in. Det var en utsliten trappa som ledde upp till dörren och jag kommer fortfarande ihåg hur många steg det var upp till dörren; fyra. Det tycktes som om det aldrig skulle ta slut innan man var framme. Dörren var låst men i ena hörnet kunde man ta tag i den och bända uppåt för att tillåta en person åt gången att smita in. Det var mörkt. Gamla möbler stog kvar nästan som om de som bott där hade just lämnat huset. Det luktade instängt, mögel & piss. Gamla tidningar låg utspridda över golvet tillsammans med vuxen lektyr som ”Aktuell rapport” ”Kats” vilket vi nyfikna som vi var plockade på oss. Hallen ledde ut till ett vardagsrum, två stora fönster hade nån gång släppt in ljus här. Skumgummimadrasser låg utspridda, den ena finbäddad med kudde, lakan och täcke. Vilket skrämde mig. Det låg dessutom använda nålar här och där vilket tillsammans med den starka lukt av urin som våldtog våra näsborrar inte bidrog nämnvärt till trivselnivån. Det fanns en L.(punkten representerar mig) formad trappa som ledde upp mot den andra våningen och jag stog med handen mot räcket när ljudet av rörelse fick mig att stelna till. Någon hostade. Vi sprang och sprang och sprang och sprang.

Någon månad senare fick vi veta att en turist blev ihjälslagen där med ett basebollträ. Ett mord som fortfarande idag är olöst.

En bit av min barndom.

Lyssna & njut