Jag behöver skriva av mig, förklara till M varför jag tagit avstånd på senaste tiden. Behöver göra det innan detta gör mer skada än vad det egentligen har rätt att göra. Mitt skäl till att göra detta via bloggen är att jag behöver det lugn och eftertanke jag får av text.

 

Jag är sårad mumin, väldigt sårad. Efter min panikattack som du och kat hjälpte mig igenom, då jag uttryckte att jag behövde få komma bort ifrån mig själv, låta alkoholen ge mig åtminstone illusionen av att allt var bra om så bara för en kväll så var det också en viktig del av det att jag enbart ville vara med er, dig & J, kat och N. Därför ville jag inte att det skulle bli utgång utan bara lugnt och avslappnat med människor jag inte behöver tänka på något utan bara kunna vara mig själv med. När det blev bestämt att det skulle vara hos N var det inga problem, var er jag ville vara med. Det blev fel, allt av det mitt men när N då ringde och frågade ifall B kunde komma blev jag ledsen och upprörd och sa vad både du och kat sa var oförskämt och det är sant, jag bad henne om ursäkt och försökte reparera skadan men B var då redan sårad. Det var mitt fel alltihop utav den röran.

 

Men att du inte visade någon empati över att jag faktiskt blev sårad (då jag sagt att jag inte ville träffa någon jag inte kände) gjorde att det kändes som om alla andras känslor förutom mina hade någon vikt för er. Vet att jag är fånig och konstig men det gjorde så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Jag älskar dig så mycket och du är en stor del av mitt liv, har alltid kunnat lita på dig, vetat att du förstår hur jag tänker och känner.

 

Alltså för att försöka klargöra lite utav den här soppan jag skrivit, är inte arg över vad du sa eller att ni blev arga men att ingenting sades till den effekten att ”kan vi göra så här, vet att du inte ville träffa nån ny men nu mår han så dålig” Bah kan inte förklara kaoset i mig, så svårt. Vill verkligen inte att du ska bli arg på mig nu, inte min mening utan bara för att jag inte kan hålla detta inom mig.

Ni kanske tror att bloggen är på väg att dö likt de jag haft förr men nej, så är inte fallet. Jag mår bara så dåligt nu att jag inte kan koncentrera mig på mer än min omedelbara överlevnad. Så jag kommer ta en tids hiatus tills mina intellektuella faktualiteter återhämtat sig till en accepterbar nivå.

Take care out there

De senaste dagarna kosmonauter, de senaste nätterna har varit fylld med så motstridiga känslor att jag slitits i bitar av dom. Värmen i mitt hjärta, kaoset i mina tankar krigar mot varandra. En dag blir dålig, den andra blir sämre. Jag orkar knappt något längre utan vill bara ligga i min säng utan att behöva möta världen. Det är svårt att le men jag försöker.

Rapport från själen

Im back baby

 

 

Den kom smygandes, en vag känsla av att jag behövde röra på mig. Som en tiger i en bur. Desto mer jag kämpade för att trycka ner den desto mer den växte, svårt att hänga med i diskussionen mellan mumin & kat vilket ledde till en ogrundad ilska. Kastade mig in i duschen för att isolera mig innan jag sa något dumt utan att mena det. Det var ett misstag. Paniken exploderade likt fyrverkeri, knappt utan att torka av mig slängdes kläderna på och ut ur badrummet, halsen snöptes ihop och jag skakade i hela kroppen. Cigg på cigg för att lugna ner skiten.

Du är så förbannat värdelös

Sa det svarta monstret.

Spring hur djävla mycket du vill det förändrar ingenting

Kats armar runt mig, mumins händer mot mina. Började gråta som ett barn i köket, skämdes vilket gjorde det svårare att sluta. En vuxen karl med tårar i ögonen snyftandes, patetiskt. Var inte meningen att ni skulle behöva stå ut med det. Förlåt igen.

 

Kämpar mot tårarna igen för tillfället, behöver supa skallen av mig tills ångesten försvinner åtminstone temporärt. Atarax varken vill eller kan få det att försvinna längre utan det enda den gör är att jag går omkring som en zombie.

 

Kommer jag göra något som jag kommer ångra? Är så rädd för att tappa kontrollen, tänk om såna här känslor kommer när jag är ute, vad ska jag göra då, alla kommer titta på mig som om jag vore en dåre.

Jag räknar mig som kristen, detta betyder inte att jag slaviskt tror på bibeln men däremot i min värld så står kyrkans grund helt och hållet på denna bok. Ifall du då tar bort delar av den bit för bit då har inte kyrkan till slut ett existensberättigande. Jag talar givetvis om homosexuella giftermål. Vem är du att ifrågasätta min tro? Vem är jag att ifrågasätta din? Ifall de som har den här läggningen vill gifta sig finns det för mig två vägar, antingen statligt, vilket i ärlighetens namn känns andefattigt särskilt för dom som är kristna, eller genom att skapa sin egen kyrka. Jag utmanar er att såsom Martin Luther gjorde spika upp eran skapelse på kyrkdörren i Wittenberg. Det kanske är eran tro, eran kyrka som kommer vara framtidens bärare av tron.

 

Den politiska atmosfären där endast en sida av myntet försvaras är ett groteskt och hemskt sätt för oss människor att handskas med frågor om våra själar. Vi är bättre än så. Ingen person skall råka illa ut för deras tro, åsikter och sexualitet – inget av dom är bättre eller sämre än den andra och det är det som är viktigt för i det klimatet vi har nu räknas sexualitet som det absolut tyngsta i vågskålen.

 

Staten & kyrkan separerade 2000 men staten försöker bestämma vem kyrkan ska date:a.

 

Så avslutar jag med detta då jag väldigt många gånger blivit kallade homofob för mina åsikter i frågan: jag har grovhånglat med en kille, min största idol är homosexuell & jag vet att Gud inte nekar någon som tror på honom. Men jag ifrågasätter vägen ni tar.

Utan dig är mitt hjärta halvt

St: Görans psykakut. Surrealistisk, skruvad och skrämmande. Kala väggar med underliga målningar över landskap. Längst korridoren ner till mitt rum vars dörr hade ett stort fönster så hörde man vagt någon som grät, en flicka. I fosterställning på sängen ligger jag, fryser och känner mig totalt tom. Vet inte hur lång tid innan en läkare kommer in, han verkar stressad och frågar mig rakt på när han sätter sig ner på en stol

- Ville du verkligen ta livet av dig?

Hans ögon lämnar inte anteckningsblocket.

- Ja

Min röst spricker.

- Härmed informerar jag dig om att du är tvångsinlagd.

Med det lämnar han rummet. En av skötarna kommer in, frågar om jag är törstig och ifall jag vill röka, svarar nekande till det första. Leds återigen nedför korridoren till rökrummet. Sitter en kvinna därinne, hon är blond med stora bröst och har ett vänligt uttryck i sitt ansikte.

Vi för en konversation på engelska medans glöden förtär våra cigaretter. Hon är ifrån Finland och påstår att hon gått därifrån till Sverige samt att Jesus välsignat alla hennes steg. Hon tittar på mig och säger att jag har något speciellt i mig, något som Gud lagt inne i min bröstkorg. När jag reser mig för att gå kramar hon mig. Hon står någon timme eller två senare utanför min dörr och tittar in, hon gråter.

En trend stiger ut ur dimman när jag går igenom bloggar i jakt efter något provocerande, tankeväckande. Två läger i skarp kontrast mot varandra. Den ena är om mode, den andra är om författarens vardag. Var är ni som skriver om era innersta tankar & känslor, om det svarta hål i er som slukar allt ljus? Att säga att ni inte skriver bra, vilket är vad jag får höra mest när jag ställer den här frågan, godkänns inte. Det handlar inte om hur ni skriver utan om vad ni skriver.

 

Först på listan är om modebloggarna.

Det är sant att många har koll på kläder – men det är en väldigt liten procent som har den där glöden i sig som gör att deras åsikter väger tungt. Det fungerar inte om att prata om kläder tvåhundratusen andra redan skrivit om utan att hitta det där unika som får folk att höja ögonbrynen av förvåning när de plötsligt ser något de inte sett förut & som dom gillar. Fan tjejer ni har ett djup som oftast fattas hos könet med tre ben. Använd det. Variera inläggen!

 

En av de damer som faktiskt har extrem koll på det här med mode & design är Mumin – läs och förundras för hon är dessutom en med ordentliga & stundtals kontroversiella åsikter som hon inte är rädd för att vädra oavsett den storm av upprörda kommentarer hon får ta emot: http://lastchancedance.blogg.se/

 

Second point: vardag.

Gud i himlen sluta. Det är bra att skriva om en vardag! Men för i helvete inte varenda inlägg, det är ungefär lika intressant som att räkna sina tår. Oavsett vad är resultatet tio ifall dina föräldrar inte var kusiner eller om olyckan varit framme. Ingen och jag upprepar: INGEN bryr sig om hur många gånger du bombat porslinshamnen och vad mer. Använder du bloggen enbart för att familj och vänner ska kunna hålla koll på dig är det ok. Annars är det inte acceptabelt alls.

Följ instruktionerna på den här sidan och simsalabim är det kirrat. Much love till brorsan som hittade så jag äntligen kunde skaffa. Nej, är inte olagligt eller något sånt men däremot vet jag inte ifall det är det på den där "skaffa spotify utan reklam" undvik och betala hellre för det är helt klart värt det.

http://smexdesign.se/spotify-invites/

Ett lätt illamående bubblar i mig, magen plaskar, skriker & beter sig som en sockerstinn tonåring vars stormande hormoner håller på att förvandla det ädla barnet till en vuxen individ. Likt en fjäril som kämpandes tar sig ut ur sin puppa fast bra mycket mer groteskt. Den infekterade delen av min hjärna är i full sving, lär bli mer av de preparat som redan invaderar mina ådror i jakt efter felaktiga tankar. Saken är den att jag inte vill ha mer, behöver kunna bryta själv men när man ser på hur dåligt jag började må bara två dagar efter Lamictalet tog slut är det nog en dunkel dröm utan framtidsutsikt.

 

Det är den paranoida relationen jag talar om, den som får mig att ifrågasätta allt; ”varför svarar dom inte?” ”Vad menar h*n?” ad ininitum. Jag är ju rädd för att fråga, tänk om svaret är vad jag tror? Ifall nån av er blivit förbannad eller tycker att jag är vag, tvetydig ta inte illa upp, jag krigar mot den åh så familjära känslan av ensamhet. Både för min och eran skull.

 

Förutom det är återigen de mörka drömmarna tillbaka, vill inte sova längre – de får tag på mig där. En bieffekt på mig när jag sover dåligt är det där att jag känner mig betraktad, för många ögon vilar på mig. Jag ”lyckades” se till att min och kats första gräl kom igår och endast för att jag inte kunde läsa situationen blev något normalt förvridet till oigenkännlighet. Bördan ligger på mig, det var mina tankar som satte igång det. Förlåt igen <3

 

signing off.

Sådär, sitter och väntar på att kabelkillarna (lät ju inte alls måttligt snuskigt) ska komma förbi och dra in 100/10mb hos mig, har sagt nej till den nya försäkringen, städat och fixat rent så nu glänser lägenheten. Målat klart en tavla, inte av tre systrar, är ute efter att avsluta de tavlor jag har då jag är hjärtligt trött på att glo på'rom. Enda saken jag inte gjort är tvättat, icke bra kosmonauter men har tappat bort tvättmedlet vilket jag trodde skulle dyka upp när jag väl städat. Nere på katastrofkläder.

Totalt sönderfuckad och jag måste upp svintidigt - kan livet vara bättre? Nej för jag har inte kunnat ta min spruta på länge då jag är sjuk och smärtan har börjat komma tillbaka ordentligt. Grattis Tobbe, grattis.

Det har lugnat ner sig, snackade med flickvännen + N igår så jag kunde ta ett steg ifrån och se det med andra ögon. <3 på er båda! Hade kul som fan igår, ritade, snackade skit samt tittade på den mest värdelösa fotbollsmatchen någonsin. Är helt nyvaken så skriver mer senare.

Kom innanför dörren och ångesten bara vällde fram som en förbannad våg. Helvete vad är det här?

För att ge er en idé om min medicin så postar jag nu en bild på vad jag dagligen tar, förutom sprutan då som är en gång i veckan. Till höger om sprutan är psykofarmatikan. Förstår ni varför jag känner mig som en djävla pillerburk? Nu ska jag duscha sen över till M där vi tillsammans med N ska rita/måla!

Melankolin kommer krypandes, ibland är det inget speciellt som triggar igång det, andra gånger en bild, ljud eller doft. I min dators gömmor hittade jag igår ett foto ifrån förra julen där jag sitter vid min dator, bilden förmedlar sådan värme trots att man vet att utanför fönstret ylar vinden längst snötäckta gator. Den julen jag haft under fem år är nu borta, julpyntet, maten, tända ljus och den där varma sköna känslan i magen. Du förstår, julen och nyår var speciell för mig då det existerade en kärleksfylld normalitet som vanligtvis saknades i vårat förhållande. Det där är borta nu, jag kommer inte hänga upp något pynt, ingen gran kommer pryda mitt hem och inga ljus kommer tändas varje söndag. Ingen julmat kommer lagas utan det blir nog någon snabbrätt ifrån den lokala affären. Helt enkelt därför jag är inte är eller kan vara den där personen som styr upp sådant. Ja det är klart kamrater att jag kommer komma förbi er och äta med mera, men det kommer inte förändra det faktum att mitt hem kommer stå nedsläckt och kall när jag kommer hem, ingen att krypa ner i sängen med och viska kärleksfyllda ord till. Fuck ska inte tänka på sånt här, blir ledsen.

Detta kommer vara en väldigt tung och ensam jul för mig hur man än ser på det.

Det pyr i mitt hjärta. Jag är yr, ingen känsla av balans eller kontroll av finmotoriken. Munnen går som om jag var en ekorre på speed, underligt det här. Förutom det har jag haft hallucinationer vilket sedan fick sin förklaring då jag läste om bieffekterna på medicinen som dämpar min manodepressivitet. 90mg av högst tillåtna 95mg Mirtazapin (antidepp) som dessutom vandrar fram och tillbaka i mina ådror, längst ryggraden som små elektriska impulser. Jag sitter i en isoleringscell som bara existerar i mitt huvud. Men jag bryter mig snart ut.

Satt med 7,5 öl som vilade sin nedkylda botten på det fläckiga glasbordet. Lyssnar på mannen med glimmande blont hår som slutar i en hästsvans - på dom rätta ställena svarar jag "mm" eller "aah" och låter konversationen strömma in igenom mig. En blågrå dimma av cigarettrök vilar i rummet samt en vag doft av svett, inte obehaglig eller särskilt illaluktande utan mer en konfirmation att här sitter män som jobbar med sina kroppar i yrkets vägar, där tunga lyft och farliga jobb blandas ut tills det inte längre är något onormalt utan helt enkelt så livet ska vara.
Många ämnen blandas, diskuteras tills det är en gröt bara han och jag förstår oss på då ingen annan kan se logiken i det vi pratar om. Vi är svaga människor, defekta men det finns en förståelse & acceptans av varandras abnormitet.

Jag måste resa mig upp och plocka upp mitt spjut och sköld. Återigen ska jag möta mina demoner ansikte mot ansikte.


En gåta: jag hade en kompis över som lånade toaletten. När jag kom in efter han hade åkt så hade han för det första använt upp en hel rulle toalettpapper o sedan upptäckte jag för någon dag senare att min toalettborste är borta... wtf.

Nåja, slänger upp bilder på dragontavlan. Blir två helhetsbilder för min kamera suger och vägrar att ta bra kort.

Min dygnsrytm är totalt körd. Nu blir det långa nätter nästan som förut fast utan Mumin här då. Har funderat starkt på att fixa en inneboende för att lugna trycket av hyran men jag vet inte - har en känsla av att jag skulle ogilla en kille ganska ordentligt såvida han inte var som de flesta grabbar. Kan man köra en annons med: "Enbart intresserad av svar ifrån kvinnor"? hahaha värsta pervo stuket.

Fan jag pallar inte städa...

1: En av de första gångerna jag skulle kyssa en tjej blev jag så nervös att jag lyckades skalla henne.

2: Ibland är jag elak för att få reda på ifall personen jag pratar med känner något för mig.

3: Jag har aldrig varit otrogen men hade kat gjort något närmande så skulle jag nog gjort det.

4: Jag ser på den stora massan av folk som får och bubblar av förakt när jag tänker på dom.

5: Jag hade en gång för länge sedan laddat ner 5000 porrbilder som jag la i olika kategorier tills jag tröttnade och slängde allt.

6: Jag skulle gå över lik för pengar.

7: Ibland smyger sig självmordstankarna in i huvudet på mig igen.

8:Jag tycker inte om Godfather filmerna.. Alls.

9: Jag kan i praktiken prata om dag för dag i första eller andra världskriget. Nyttig info att ha va?

10: Jag har svårt att ta vad jag har nu och njuta av det istället för att hela tiden tänka på framtiden.

Kan inte sova. Läser som vanligt en bok om andra världskriget "Slaget om Stalingrad" där författaren argumenterar att ifall Paulus hade dragit tillbaka stridsvagnarna som var bundna i staden för att bilda en flygande division skulle de kunnat avvärjt det ryska anfallet. Jaha, det faktum att Paulus hade beordrat att stridsvagnsbesättningarna, även de mest erfarna, skulle sättas in som infanteri veckorna innan den sovjetiska offensiven spelar tydligen ingen roll. Sen att totalt 10.000 hästar hade flyttats bakåt för att lätta på transporten av foder, förlusten av dessa hästar som hade i uppgift att flytta artilleriet gjorde att de flesta pjäserna blev obrukbara och därför förstörda av sin egen personal innan de blev överkörda av ryskt infanteri. Att drivmedel saknades i sån mån att tyskarna var tvingade att ta av Rumänerna för att ens kunna röra sig spelade tydligen ingen roll det med. Det faktum att den genomsnittliga tyska soldaten fick i sig extremt lite föda per dag i ett klimat som kräver 4000 till 6000 kalorier... Men nej, klart tyskarna hade klarat det. Det är ju kul när man har mer koll än en författare. Och sen har vi ju den där lilla detaljen att Sovjet tillverkade 2.200 stridsvagnar per månad mot tyskarnas ca 500. Tyskland var förlorat den sekunden deras soldater klev över gränsen. Nu orkar jag inte skriva mer om det.

Den tråkiga slutsatsen är ju att kvantitet alltid vinner över kvalité.

Visade jag min nördighet nu?

Nyvaken, inget kaffe, knappt några cigaretter och matskåpen står ekande tomma. Jag måste komma på en lösning på detta men exakt vad jag ska göra flyr mina tankar innan de kan fokusera på det. Allting löser sig och gör det inte det så är du med största sannolikhet död.

Tavlan är klar, ska bara signeras. Snart börjar jag med en ny.

Och du kat, min underbara flickvän. Jag älskar dig med till och med när jag är väldigt knäpp.

Jag är en kille som gillar att knåda. Vad jag menar med det.. Fråga inte mig, jag bor bara i den här kroppen.

På den senaste tiden har jag pratat en hel del med folk om hur jag upplevs och varenda gång sägs att jag ser hård och arg hela tiden. Är det verkligen så? Uppfattar inte mig själv som särskilt hård överhuvudtaget men det är nu ett antal som sagt detta. Människor jag ser som hårda. I mitt eget huvud är jag en teddybjörn, måhända en djävligt kåt teddybjörn men en teddybjörn all the same.

Idag ska jag släppa ut lite ilska exakt klockan 14:00 vilket jag sett fram emot sedan förra onsdagen. Sen blir det måla resten av dagen, förhoppningsvis blir tavlan klar redan idag men vi får se. Måste låna Å's kamera så jag kan ta bilder för min hemsida.

Jag är säkert gammalmodig men jag blir förbannad så in i helvete när någon ringer till nån annan och låtsas att han är jag.. Nåväl, kan hålla hat varmt länge tills jag får min chans.

Min Mumin är på sjukhus och har ont, vill bara krama henne tills allt det som är dåligt har förvunnit. Tänker på dig sis! <3

Sanna ord eller hur kosmonauter? Tänkt lite på hur extremt mitt humör har svängt, kan ju inte vara normalt, får skylla på medicinerna. Har haft en del bisarra bieffekter dessutom vilket ärligt talat skrämde skiten ur mig. Jag är tydligen 1 av 10.000 - som att vinna på ett lotteri där vinsten var två ton koskit.

Vet ni att det finns en sida på nätet där du skriver några meningar och den säger ifall du är man eller kvinna, vilket den lyckas med väldigt ofta. Tydligen skriver vi annorlunda. Nej ni får ingen URL därför jag kommer inte ihåg vad den hette. LTG ffs.

Jag mår bra!! Vilken idiot man är, gått och mått sämre o sämre tills jag nästan var på samma plats jag befunnit mig på förut - hade fått slut på lamictalet och inte orkat hämta ut vilket jag gjorde idag. 30 minuter efter jag tagit tabletterna försvann all ångest, oro och idiot tankar. Ledsen till er som behövt stå ut men ni är underbara. Kommer alltid se till att jag inte går utan igen.

<3<3<3 till er alla

Huvudet dunkar, feber och snorig. Detta släpper inte. Igår fick jag mig en tankeställare som definitivt inte var så bra men ändå nyttig i det långa loppet. Känns skönt att kunna ta ett steg ifrån och se det ifrån ett större perspektiv vilket jag aldrig kunde göra förut. Nåväl, nu ska jag krya på mig och försöka pallra mig förbi M.

Jag kan inte slita mina ögon ifrån dig, som luft för mina lungor & vatten för min torra hals. Du är alltid i mina tankar. Detta är kismet kat.

Jag är trött. Kall i sinnet, tråkiga dagar som börjar smälta in i varandra, förlorar mening. Det är inte bara höstmörker därute, det är mörker i folks hjärtan. Jag tror jag förlorar en vän men kanske inte, vet varken ut eller in nu. Det är tomt & tyst här i min nedsläckta lägenhet men jag gillar att vara ensam, ibland de enda gånger jag kan bara vara och låta det feberaktiga, sjuka i mig rinna ner i pölar runt mina fötter där det sugs upp igen.

Nu har världens bästa mumin varit förbi och vi har som vanligt pratat om precis allt mellan himmel och jord! Hon såg till att jag får middag idag dessutom (är tomt i kassan för tillfället, målar tavlor mot mat), min räddare i nöden! Så skönt att bara kunna låta munnen fladdra hit och dit utan att man får konstiga blickar, vilket är vanligt då jag kan byta samtalsämne på de mest störda sätt. Vet ni vad det bästa är med att bo ensam i en trea? Känslan av att det finns någon annan i det rummet man inte är i. Jag gillar potatis. Eller nej, jag ljög men kroketter är gott.

Fortsätter att måla, har planerat in och grundat en del av drakentavlan så den kommer med största sannolikhet vara klar till nästa fredag då några slantar ramlar in och då blir det färg och penslar. Snacka om en svältande konstnär!

Annat: nu har jag länkat till Mumin, Sheida, Julia och Ausa.

Har förbannat ont i magen så jag avslutar här. Ta det lugnt kosmonauter och gör inget jag inte skulle göra, vilket betyder "gör allt"

Följ min blogg med bloglovin

Började igår med högre dos av det antidepressiva då jag känt mig nere på sista tiden tillsammans med att extremt dåliga tankar återigen börjat dyka upp. Klart jag förstår rent mentalt att det jag har i huvudet inte stämmer överens med verkligheten men emotionellt är det extremt svårt att bryta. Vad jag tänker förändrar inte vad jag känner, det jag känner förändrar hur jag tänker. Väldigt kvinnligt eller hur? Jag har gett mig själv det löftet att vara så ärlig om den jag är så detta visas på bloggen (antar jag)

I början fanns det ingen mening med tankarna, de kom ibland och jag reagerade inte särskilt mycket på dom, men efter något år förändrades det. Istället för lösryckta och poänglösa började de fästa sig och jag kunde inte bli kvitt dom, de blev sättet jag löste ångest på. "Det spelar ingen roll, du kommer snart inte leva ändå" var den ganska simpla meningen men på något sätt gjorde det att jag kände mig bättre, ångesten försvann men tankarna fortsatte att växa. Detta skedde succesivt givetvis, det tog lång tid innan (vi pratar år) så jag själv reagerade inte till slut när det förändrades till "Det spelar ingen roll, du kommer ändå snart ta självmord". Ungefär vid denna tid började jag verkligen gå ner mig i mörkret, det fanns inte särskilt mycket i mitt liv jag kunde se någon mening med. Mantrat började komma varenda dag tills det inte fanns något annat som existerade för mig. Jag letade efter en utväg och började läsa på om självmord på nätet, vilket som var det enklaste och smärtlösa sättet. Viktigt att det inte skulle gå att återuppliva, ville inte komma tillbaka.

Även när jag log kände jag mig bara kall, var ju clownen, den roliga. Men skämt var för mig ett sätt att skärma av mig och inte behöva visa vad jag känner. Trodde folk inte gillade mig, det spelade ingen roll vem, ingen tyckte egentligen om mig utan de spelade bara. Så det började färga av sig, kändes mer som att det inte bara skulle vara för mig utan att det skulle vara för allas bästa ifall jag dog. Sorgen efteråt skulle släppa och den last jag varit för min familj, vänner skulle inte längre tynga deras axlar. (just detta är gamla tankar, inget jag har nu)

Jag bröts ner bit för bit, när jag säger att det inte fanns något kvar av Tobias menar jag det bokstavligen. Jag var en pilot utan kontroll över sitt skepp. Maktlös. Jag orkade inte ta hand om de praktiska delarna i mitt liv, räkningar ville jag inte ens titta på. Jag orkade fysiskt & mentalt inte ta hand om någonting.

Nu får jag bryta, detta har varit ett av de tyngsta inläggen jag gjort & jag känner mig inte så bra nu.