Nu är huvudet fyllt med bortglömda drömmar, kroppen läkt med sömnens salva. Inte för att jag känner mig det minsta klar i skallen, varje tanke får simma genom tjock gröt (som en spermie med ett lamt ben) - omöjligt att gå i detta!

Missade samtal, inkomna sms blinkar argt på mobilen. Man tittar förstrött igenom den medans kaffet dricks, det sockerhaltiga koffeinet rinner nerför en sliten hals. Omedelbart kommer effekten när kroppen rusar för att hämta upp det svarta guldets nektar, pulsen höjs, andningen blir kort, snabb - pupillen vidgas.

Schema: Städning, tvätt - träning.

Hon är i mina tankar konstant. Du är i mina tankar konstant. Öppen dörr mot stranden, kylan som letar sig in tillsammans med vår värme, minnen man behåller!

Ber om ursäkt för tystnaden men har haft fullt upp så förhoppningsvis kommer jag med detta inlägg kunna uppdatera eder om mina förehavanden. Jag kan numera tituleras "Pojkvän" och då kan ni med enkel analys utav påståendet komma fram till att det bör finnas en "Flickvän" och det gör det. Kat - min min min bara min!

Fredags konsert med M, J och Kat. Torsdagen kommer jag inte ens ihåg? Var det verkligen en torsdag eller var det bara onsdag som klätt upp sig? Vet inte.
Igår var det kräftskiva hos J lantställe tillsammans med A och M (givetvis) och min kat. Blev lite full, eller rättare sagt ganska full. Jag har inte sovit särskilt mycket den här helgen överhuvudtaget, alltför upptagen med annat hahaha men nu är jag så slutkörd, skriver mer senare.

Kat <3<3<3

Har ont i höfter, rygg, axlar och tunga haha.

28 minuter sedan jag vaknade, det blev inte mycket sömn för mig så det kommer med stor sannolikhet vara en tung dag. Jobb, jobb, jobb, träna, träna samt mer träning. Får se hur det blir imorgon, antagligen mer jobb. Mer följer..

Det vardagliga sköts nu, möte avklarat idag - imorgon jobb! Så tänk på mig, svetten som rinner nedför min kropp, blåstället och arbetskängor.. Mmmmm, eller hur? Haha näh nu ska jag inte vara sån. Var hos morsan igår med M & J för att käka langos vilket var kul, jag fastnade i en diskussion med henne om hur verkligheten är subjektiv, öde och vad mer - kanske skulle koncentrerat sig på gästerna! Ledsen!

Snart tvättstuga, imorgon kanske en för mig okänd människa ifrån internet sover här - nån teatersnubbe om jag inte minns fel.. Nåja, nya erfarenheter öppnar nya dörrar eller hur?

Jag måste duscha av mig också, ringa D och kolla läget.

Så igår var den här igen, mitt monster. Saknad ledde till ångest vilket i sin tur tvingade mig att vandra ner för den alltför använda stigen där alla träd är döda & inget ljus finns. Idiotiskt.

Det lindrar att tänka på Kat, som balsam på bränd hud svalkar hon där jag behöver det. Jag ser fortfarande hennes ansikte kristallklart, när hon ler bildas de sötaste smilgropar. Hennes ögon som reflekterar ljus som mörk polerad marmor. Den mjuka rösten som det inte går att sluta lyssna på. Ögonbrynen och det melankoliska uttryck hennes ansikte får ibland, omöjligt att veta vad hon tänker, som ett mysterium. I min famn låta henne vila, där hon kan både höra min monotoma röst som viskar, mitt hjärta som slår.

Idag kommer jag igång med träning igen efter jag missat två pass, tror en del av min ångest bygger på att jag inte fått något fysiskt sätt att bränna energi på. Armpass.

Det kryper små skalbaggar på mina ben, så svarta att ljuset inte kan ta fäste på deras kroppar, sylvassa klor river upp hål sedan trycks små vita genomskinliga ägg in. Mitt kött föder avkomman när de gräva sina tunnlar genom mig.
Huden kliar, de kommer de kommer de kommer.

I sängen ligger han och lyssnar på det tysta huset, ett fönster sprider litet ljus i rummet som annars skulle vilat i totalt mörker. Det är någon här som inte tillhör, knarrande steg upp för trapporna, för tunga för att tillhöra far eller mor och sedan följt av dova fruktansvärda ljud från föräldrarnas rum. En okänd röst fnittrar. Han gömmer sig under sängen, fötterna får inte plats ordentligt utan han måste platta ut dom vilket omedelbart gör att kramp drabbar senorna under foten. Det gör ont men inte ett ljud lämnar hans läppar. Hjärtat dånar i örona.

En evighet passerar. Hans fötter skriker åt honom, nu börjar den smärtan bli outhärdlig men någon rör sig utanför dörren. En ljus & mjuk stämma verkar prata med sig själv, först är det svårt att höra men efter ett tag blir rösten klarare
- kss, ksss, ksss
Något droppar på golvet
- ksss, ksssss, kssss
Dörrhandtaget klagar när den sakta trycks ner, dörren glider upp. Han ser mannens fötter när dom tar sig in i rummet.
- ksssssss, kssss, jag har godis och det är sååå smaskigt. Vill du inte ha litet? Du kan få en hel påse med goda karameller om du kommer fram. Jag vet att du är här lilla råtta - jag såg dig genom fönstret.
Hans blåsa tömmer sitt innehåll när den leende mannen lutar sig ner och tittar rakt på honom, kolsvarta ögon som tycks för djupt satta i mannens skalle tittar på honom roat.
- kom nu så ska du på kalas med mig och alla de andra barnen, vi har kommer ha sååå kul

Somnade äntligen vid ett, svårt att slappna av när saknaden är så stark, nästan omöjligt när varenda cell vill ha mer. Vaknade med bitar av mina drömmar fortfarande kvar som skuggor innan solens ljus jagat dom på flykten. Meningen "Med den här kaffemaskinen så slipper du sån där gammal äcklig snorlukt på minst 4-8 år!" ligger kvar och spökar. Kaffemaskinen i köket är redan laddad så jag kopplar in sladden och trycker på on, snubbla över Tass när han ligger i dörröppningen, kämpa med att få ut en cigarett ur paketet med skakande händer för att sedan sitta och frysa på baksidan medans jag långsamt dödar mina lungor. Grå himmel och tysthet.

Fylla på kaffekoppen och sucka över disken som måste tas idag. Sitta vid datorn och först kolla mobilen ifall något ramlat in när sömnen hållt en fast i sin borg, facebook, bloggtittande och sist några serier. Kläder på, promenad över berg och skog.. Saknar hösten, det är rofyllt att gå där i mörker.

Det är något med så tidig morgon. Så få som är uppe, man kan nästan känna tröttheten som en fysisk vägg när man passerar dessa arbetsmyror, händerna i fickorna, axlarna framåt och huvudet nedåt. Antar att jag går likadant. Vid vissa sällsynta tillfällen är det totalt folktomt, inte en enda själ kan ses någonstans och känslan av att man är den sista människan på jorden blir så stark att det är outhärdligt men samtidigt härligt. Då hade jag gått och shoppat naken på Åhlens.. Haha, skämtar bara. Eller?! Jo skämtar.. Kanske!

himlen föder tunga flingor
och det enda som hörs är fotsteg som knirrande, knakande komprimerar snön tills den är blank. Livsfarlig.
De lutar sig mot element, händer vita av den strypta blodtillförseln får långsamt tillbaka känsel, det sticker - gör ont.
Utjagad, mot nästa port medans det lilla paketet med cigaretter långsamt blir tommare. Det är bra med dom små paketen, billiga och marknadsförda för oss, utvald till nikotinist. Marlboro är det märke man vill ha, Prince duger i nödfall men anses vara pundarnas val och därför oönskad. Det var en väldigt speciell känsla, vi höll ihop, löften om evig vänskap och blodspakter ingick ofta i de ritualer vi uppfann. Avundsjuka på de som vågade ta rakbladet och låta den bita djupt men när man rispat tillräckligt länge så tog man tag där där det lilla såret var med tummen och pekfingret, dra utåt, dra utåt tills den öppnade sig. Litet lager av gult fett under huden. Kroppen är en avskyvärd sak.

Värmen. Solen och regnbågsfärgade bensindroppar i stillastående vatten. Man skiter i allt, den eviga butterfly-kniven som vilar i fickan. Många kunde leka med dom, få de att dansa och blänka. Ibland fick vi springa ifrån farbror blå men hundar är bra på att hitta. Tur att man vet hur man för sig, vad som är rätt att säga. Man tar på sig ett annat ansikte, gör den till sanning, då blir det sanning. Där föddes den mask som gräver i mig, där började jag mata den med hat, ilska, rädsla, panik. Slag som haglar, mat som tvingas.
Man föds, man lever, man dör.

En bit av min barndom.

Snart är det möte med FK, går in med ett öppet sinneslag utan förväntningar men är järnhårt resolut angående mina mål, finns inget i världen som kan hindra mig. Nu är detta inte prioritet #1 för dom men jag kommer se till att det blir så.

Igår efter jag kom hem ifrån fika på stan så ringer en polare upp (efter jag ringt honom först & han tryckte bort samtalet) - det har varit bråk och fylleri vilket jag nu kommer bli indragen i, försökte göra det klart att jag inte ville ha med detta att göra men jag vet ju hur sådant fungerar. Det som är jobbigt är att det triggar mig, får mig att må piss psykiskt och plötsligt börjar jag titta på allt med misstänksamma ögon. "Vad menar h*n?" Allting färgas svart, även det som är bra.

Fick frågan varför jag inte försökt styra upp utbildning till snickare förut, var något oförberedd och sa att det alltid kommit någonting i vägen eller att jag blivit distraherad. Det stämmer inte. Håll i åtanke att jag behövt försörja 2 personer under fem år varav en såg till att för varenda krona som ramlade in så gick två till tre ut. Har inte kunnat ha någon annan prioritet än pengar pengar pengar - och det gjorde tyvärr att saker föll som dom gjorde. Men visst, frågan fick en att känna sig liten.

Låt er vaggas till sömns av pappa staten, finns värre saker än att dö på ett ålderdomshem.

Ryggen tar sig men börjar bli lite orolig för midjan, tränar ju magmusklerna utav helvete men känns mer som jag bygger defination istället för muskler vilket är det motsatta mitt mål. Nåväl, får börja äta riktigt ordentligt, storhandling på torsdag. Halvt kilo mat varje måltid. Sen kommer jag ju lägga på fett tillsammans med muskler, oundvikligt men nästa vår då går jag in på hård-deff.

Så idag är inte en bra dag, imorgon kommer det inte vara en bra idag. Torsdag finns det en möjlighet till att det kommer vara en bra dag och på fredag är det säkert att det kommer vara en bra dag. Lördag är jag osäker på men söndagen kommer att vara bra. Så att ni vet menar jag.

Hemma från K. Satt runt ett bord och snackade lite allmänt om precis allting när en av de tjejer som jobbar där kom och satte sig vid en stol och jag lovar & svär, har aldrig sett en brud skreva så utom vid sex, helt sjukt. Jag kanske är gammalmodig men det där var inte på något sätt och vis vad jag associerar med feminin grace, var som att titta in i solen, mina ögon brändes. Sedan att ena av de tjejer som trillade in både såg ut och betedde sig som en gris, satte sig bredvid mig och en lukt som bäst kan beskrivas som gammal bacon inlindad i läder invaderade mina näsborrar.. Hon käkade bananer - trodde inte den mänskliga munnen kunde ge ifrån sig så primala ljud som hennes.

Ibland slås jag av ett fruktansvärt förakt för mänskligheten i det stora hela men samtidigt en stark kärlek till individer. Låter konstigt? Du förstår att ju mer vi samlas i grupper desto mer börjar vi falla tillbaka till de beteenden vi hade när vi tog oss ut ur den genetiska soppan för att till slut etablera oss högst upp på kedjan på denna planet. Vi har ett förutsägbart sätt som växer ju mer personer. Asimov skrev en del i "Prelude to Foundation" om någonting han kallade Psykohistoria vilket skulle kunna förutsäga framtiden, desto mer människor, desto större chans att hans förutsägningar var korrekta. Vi följer mönster. Vi är mönster. Vi kommer alltid vara mönster. Förresten en starkt rekommenderad trilogi.

En annan sak som jag reagerar på är denna förbannade översättning till svenska från engelska. Jag vill inte ha svensk wikipedia. Jag vill inte ha svensk google. Jag vill inte ha svensk facebook. Har svenskarna plötsligt tappat sin förmåga att förstå engelskan? Det är inte själva översättningen jag reagerar på utan att det är fördummat, varenda gång jag ser översättningar så är det som om det vore skrivit för femåringar & sen att sidorna dessutom tvingar dig till de svensk-översatta gör mig så förbannad att jag vill slå ihjäl programmerarna. Vi kommer tappa vår inbyggda förståelse för språket ifall vi inte ständigt utsätts för den era djävla idioter! Är vi Frankrike? Är vi Tyskland? NEJ.

Buskishumor, nedvattnade 'intellektuella' som i sina paneldiskussioner aldrig någonsin kan producera en orginell idé eller kanske, Gud förbjude, en kontroversiell mening för djävlar anamma då äts man upp utav den medelmåttiga svensken som skriker efter blod ifall man visar något som helst initiativ till att säga sin riktiga åsikt. Aftonbladet, Expressen är de största fienderna och för varje krona du lägger ner på de förstör du oss, förvandlar oss till får som enbart tror löpsedlar ifrån dessa förbannade djävla lögnfabrikerna vars enda syfte är ett feministiskt matriark..

God dag, god natt och ta hand om er, ingen annan kommer göra det.

Jag håller på att upptäcka mina rötter, en konstig känsla att älska ett land som man inte besökt särskilt ofta. När jag föddes var inte föräldrarna gifta så jag hade per automatik finskt medborgarskap vilket inte åtgärdades förens jag var blott tre månader gammal och jag är därmed en första generationens invandrare. Det visste du inte va!? Eller jo med stor sannolikhet gjorde du det. Inte undra på att man är så förbannat envis, hämndlysten, lojal och underbar.

Min hjärna är sprängfylld med endorfiner, varenda receptor går på högtryck. Vet inte vad mer jag kan säga. Jag kommer vara allt jag kan vara och mer, alltid med sikte mot stjärnorna. Hennes röst! Hjärtat slog som tokigt, magen bubblade och ja, jag var nervös.

Det är stabilt, det är bra. Snackat med familj och fått lite perspektiv på varför jag mår så dåligt. skönt att få ett namn istället för att vara rädd för att medicinen inte längre fungerar, när man ser fienden kan jag slåss och skydda mig från dom slag den riktar mot mig. Jag kommer behöva göra något som jag inte har så stor erfarenhet av, förlåta. Tack för era kommentarer. Till älskade storebror, man är inte konstig bara för att man ibland säger eller gör något som uppfattas som det - det gör dig unik. Utav alla de som hjälpt mig i mitt liv är det du som fått minst tack, du var där för mig när jag inte ens visste att jag behövde det & uppfattade det hela som kontrollerande och blev såklart förbannad och som jag sa på msn det skäms jag för, varför du ändå fortsatt att stå bakom mig.. Finns inga ord.

Kat min ängel jag kan inte sluta tänka på dig, varenda sekund, varenda minut, varenda timme dag in och dag ut. Att man kan må så här, you make my world babe!

Nej, inte omedelbart eller antagligen i närastående framtid men det kommer förr eller senare och antagligen det förstnämnda. Har ju förutom de mentala defekter jag dras med några fysiska som är allvarliga, farliga, destruktiva, nedbrytande, själsligt utmattande. Har på något sätt lyckats hålla detta faktum utanför mitt medvetande, det handlade inte om mig på något sätt men realiteten slog ner nu som en blixt.

Har du någonsin befunnit dig i ett konstant krig med din kropp? Ett slag som kroppen slutligen kommer vinna? Jag menar inte det gatulopp vi alla springer för att till slut gå in i den tysta natten utan jag menar när allt som är ditt fysiska jag bryter ner och förstör. Jag är genetiskt skräp. Jag är skräp. Det är ett faktum att utan den moderna medicinen hade jag redan matat maskarna för länge sedan och återgått till den massa vi kallar jorden. Är inte rädd för att dö men vad som skrämmer mig är att inte bli ihågkommen, glömd utan något egentligt avtryck i människor. Den tanken kastar ner mig i ett avgrundsdjupt hål där det inte finns någon botten. Spelar jag egentligen roll i den stora bilden? fuck fuck fuck fuck fuck fuck fuck djävla idiot skalle, förbannade djävla kropp, förbannade djävla öde, förbannade djävla allt.

Jag väntar på nästa besked. Komma in på rutinkoll, blodprover, vikt, längd  & prat om hur det är utan att läkaren ger ögonkontakt, dennes händer fullt upptagna med att skriva ned något viktigt. Sen bli kallad igen, gå in i ett kalt rum med en eller två meningslösa tavlor på väggarna, lukten av ett sterilt arbetsrum där det sitter en vitrock som ger en väl inövad sorgsen blick och den smala strecket till mun berättar beskedet att jag har cancer eller att nu har det äntligen hänt, levern varken vill eller orkar längre. Efter åker vitrocken hem och tittar på sitt favoritprogram och myser med frugan i soffan, kanske med ett glas vin.

Jag väntar på att äntligen få ge upp - fattar inte varför dessa tankar plötsligt kommit tillbaka, varför hjälper inte medicinen.. Förstår ju såklart att mycket av det jag känner är dessa kolsvarta förvridna tankar som vill äta upp mig men det är faktiskt så att jag är svårt sjuk, man kan inte skylla allt på psykiskt ostabilitet.

Det finns ett ljus i mitt mörker - men det känns inte rättvist att utsätta någon för mig, kanske bara en av dessa tankar som förr var så vanliga, svårt att identifiera dom riktigt. Vill bara känna hennes närhet.

I väntan på bättre tider, detta vår herres år 2009

Det kittlas i kroppen, kan inte sluta le. Har jag någonsin känt såhär? Kan inte minnas att jag gjort det.
Har en massa som behövs göras idag, kommer mer sen!